Update förlossningsskadorna

Hallå pussgurkor,

Idag har vi varit hemma hos mamma hela dagen. M kom förbi och gosade lite med A. Det var kul!

Jag har precis legat och sökt över en timme på mitt tillstånd, med min spruckna ändtarm. Såhär ett år senare tycker jag inte att jag borde ha kvar problemet. Idag gjorde det SÅ ont att gå på toa. Blev svimfärdig efteråt och jag känner hur det börjar bli illa igen. Jag drar mig inför att söka vård för detta igen för att jag inte orkar slussas vidare och beslriva problemet till minst tre personer. Sedan så känner jag att behandlingen efter det som jag fått utskrivet känns rätt brutalt.

Antingen kan man få en starkare kräm som är muskelavslappnande som man ska stryka på runt och lite innanför analöppningen, denna kräm är känd för att orsaka extrem huvudvärk och yrsel (min största fobi).

Eller så kan man spruta in botox och förhoppningsvis så ska krampen släppa då, eller jag tror att man ska tappa känseln litegrann så det förenklar ”krystandet” när man gör nummer två.

Slutligen kan man sövas och en kirurg får bryta upp krampen, det låter så läskigt men ska ha bra effekt.

Jag vet inte. Jag vet allvarligt talat inte vad jag ska göra, jag vågar ju inte påbörja någon ny behandling heller och det här är ju story of my life. Jag vet vad problemet är, jag vet vad som måste göras. Men jag gör det inte, för att jag är rädd. Rädd för att det ska bli värre, rädd för biverkningar och rädd för att inte ha kontroll.

Kan inte jag få byta kropp med någon som kan genomgå behandlingen åt mig, så kan vi byta tillbaka sen när det är bra igen!?

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229