Tales from the hood 2

Tales from the hood: berättelser inspirerade från verkliga händelser i förorter. Här får du läsa om kärlek, svek, vänskap och få en inblick i det som inte talas om annars. Alla namn är påhittade.

Nadja, Younes och Lina, del 4

NADJA

- Du har gjort vad!? Skriker jag. Vad har du sagt till dem!? Fortsätter jag.
- Du och jag är inte heller klara med varandra, men först vill jag att du ska berätta för dem vilket barn du är, med dina fasoner. Är du kär i honom eller? Svarar Mohammed.
- Vaddå kär i honom jag har ju sagt till dig att det var för Linas skull.
- Okej Nadja fortsätt lura dig själv med den där skiten. Jag vill inte ha något med dig att göra efter det här. För en sekund trodde jag på dig men vilken idiot som helst fattar vad det är som händer här.

Vi fortsätter bråka och någonstans i våra diskussioner inser jag hur dåligt det här var. Hur det kommer se ut. Lina kommer hata mig. Jag skäms, över att dem båda kommer att få veta, såhär. När det plingar på dörren står jag kvar i vardagsrummet. Jag vill röra på mig, men det känns som att någon hällt cement runt mina ben. Dem är så tunga. Mohammed kollar på mig i några sekunder efter att det plingat.

- Öppna då, säger han.

Jag står kvar. Det. Går. Inte.

- Du är patetisk, vet du det? Säger han och skakar på huvudet.

Han går för att öppna dörren och möts av Lina och Younes som står där med en äppelkaka i handen.

- Hej! Om vi hade vetat att vi skulle komma tidigare hade jag gjort en cheesecake, men jag gjorde den här snabbt i alla fall, säger Lina glatt.
- Tack Lina du hade inte behövt, kom in, svarar Mohammed.
- Tjena mannen, det var längesen är allt bra? Frågar Younes.
- Mm kom in, svarar han kyligt.

Dem kommer in till vardagsrummet och möter mig.

- Vad har hänt, varför ser det ut som att du har sett ett lik? Säger Lina förskräckt.

Hon kollar på mig, sedan på Mohammed. Sedan på mig igen. Jag kollar på henne, och på Younes. Och för några sekunder, så tror jag att han förstår.

- Är du okej eller? Frågar Younes.
- Alltså vi önskar att det här var ett trevligt besök men det är det inte. Lina har något som hon vill berätta för er, jag skäms och jag vet inte vad jag ska säga till er, men först ska hon få prata.
- Men snälla det räcker säg vad som har hänt jag blir rädd, säger Lina med skakig röst.

Det låter som att hon ska börja gråta.

Jag sätter mig ner med Younes ögon på mig, han försöker läsa av varenda ansiktssuttryck och jag skäms för mycket nu för att kolla på honom.

- Lina, jag svär på allt att det här började för din skull. Jag ville bara att du skulle ha bevis, börjar jag.

- Bevis för vad? Frågar Lina, hon tittar på Younes nu.

- Är du fucking allvarlig? Svarar Younes. Han har fattat.

- Jag.. Jag gjorde ett konto, och skrev till Younes från det. Jag låtsades vara någon annan för att kunna ge dig något att gå på och lämna honom, säger jag.

- Va? Svarar Lina chockat och kollar på alla oss som sitter i rummet. Visa mig allt nu, så sjukt att du lägger dig i på det här sättet Nadja, säger hon sedan misstänksamt.

- Du säger alltid att du inte kan göra något utan bevis och jag tänkte att om du fick det att du skulle sluta se dum ut framför alla andra och ta ett vettigt beslut jag lovar jag menade egentligen inget illa men jag har insett nu hur fel det var. Jag skäms så mycket, svarar jag.

- Aa det borde du göra, säger hon.

- Vänta nu, du är Tara, säger Younes.

- Det enda du kan göra nu Younes, det är att hålla tyst, för din egna skull, visa mig allt ni skrivit nu på en gång. Säger Lina bestämt.

- Dem har pratat i telefon också, ska ni inte berätta vad ni pratat om Nadja, du har ju till och med spelat in er, det vill jag höra. Säger Mohammed.

Kan inte han bara vara tyst nu.

- Har ni pratat i telefon? Frågar Lina.

- Vi ska inte höra på något, Nadja, vad är ditt problem? Säger Younes.

Lina börjar leta efter min telefon som en galning, hon river ner saker och skriker på både mig och Younes.

- Vart är den!? Era äckliga, ni som ska föreställa min familj, vart är den!?

Mohammed går ut i köket och kommer tillbaka med telefonen. Lina rycker den ur hans hand, låser upp telefonen och går in på appen röstmemon. Jag har inte döpt inspelningen till något så hon lyssnar genom allt jag har. Jag och Mohammed är tysta och under tiden försöker Younes med allt, han säger att det är onödigt för henne att lyssna, att det som hänt redan hänt, men Lina ser svart. Till slut, hittar hon inspelningen. När hon sätter drar jag i Mohammed. Jag vill inte att han ska höra. Jag vill bara dö. Jag vill försvinna. Hur kunde jag någonsin tro att det här kunde vara bra?

- Vad gör du släpp mig jag vill höra, säger Mohammed.

Hemma hos oss är det kaos, Lina och Younes nästan brottas om telefonen, till slut knuffar hon undan Younes och springer in på toaletten och låser in sig där med min telefon.

LINA

På andra sidan av dörren hör jag Nadja och Mohammed skrika på varandra, och Younes som bankar på dörren. Jag är så uppe i varv att det tar en stund för mig innan jag kan lyssna på inspelningen. Sedan tar jag två djupa andetag och trycker play.

Tårarna rinner ner för min kind. Jag torkar dem gång på gång medans jag lyssnar på sveket. Min bästa vän och min man. Hon har riktiga känslor för honom, sådär glad och fnittrig är hon när hon är nykär. Jag hade kunnat lista ut att det var hennes röst om jag fick lyssna på tio andra röster till samtidigt. Men inte Younes, min dumma, odugliga man. Han är så blind, och så dum som trodde att det här aldrig skulle komma ut. På ett sätt är jag ledsen över att det nu faktiskt finns bevis på att han är otrogen mot mig. Helt plötsligt bryts inspelningen, mitt i telefonsexet. Jag trycker på play igen för att fortsätta lyssna men det tar slut där. Dem har väl knappast lagt på efter det där?

Jag öppnar dörren, Younes tar på en gång telefonen. Gör det du, jag har redan hunnit skicka inspelningen till min telefon.

- Låt oss prata som vuxna snälla det ska inte behöva bli såhär, försöker Younes.

- Nadja, vad svarar du, när han säger att han vill ta dig mot fönstret? Frågar jag och kollar på Nadja.

- Va? Ge mig telefonen Younes. Säger Mohammed ilsket. Du ska va så glad att du inte visste om att det var Nadja du pratade med säger Mohammed och pekar på Younes. Du ska ut härifrån, när jag kommer tillbaka vill jag inte se ditt ansikte eller dina grejer i lägenheten. Jag är ledsen att det här hände dig Lina, säger han till Nadja och mig.

Han tar sina nycklar och på vägen ut knuffar han till Younes med axeln.

- Har du blivit stum helt plötsligt? Vad svarade du? Frågar jag igen.

- Inget, jag blev stressad och la på, säger hon.

- Är det sant? Frågar jag Younes.

- Aa de sant, svarar han.

- Det förändrar ingenting, ni båda äcklar mig. Jag vet inte vems svek som är värst. Jag hoppas att du Younes är nöjd nu. Nu när det äntligen finns bevis på vilken äcklig jävel du är. Eller du Nadja, min bästa vän. Att du kunde göra något sånt här hade jag aldrig trott. Du är ju fan kär i honom. Ni båda förtjänar varandra, säger jag.

- Okej jag erkänner att det var fel, jag vet om det, och jag gör vad du vill för att det ska bli bra igen, säger Younes.

Nadja är bara tyst, som en hund som vet att den gjort något fel.

- Bra igen? Fattar du inte? Du kan säga hej då till mig och barnen, säger jag.

- Som du vill jag vet att allt är färskt nu tänk på saken men du kan glömma att du tar mina barn ifrån mig, säger han.

- Vi får verkligen se, ha ett bra liv, sådana som ni är menade för varandra, svarar jag och och tar min äppelkaka.

- Det är inte alls som du tror det är inget mellan oss han visste ju inte ens vem Tara var tills nu Lina snälla. Jag ångrar sönder det jag gjorde jag önskar jag kunde få det ogjort, säger Nadja och gråter.

- Spara dina krokodiltårar Nadja, försök inte lek känslig nu framför Younes vi fattar, du vill leka offer nu som att det här var en osjälvisk handling, svarar jag irriterat.

Sedan går jag ut därifrån. Till min förvåning är Younes kvar. Jag kan inte sänka mig och be honom följa med, men den äckliga, olojala råttan står kvar där inne med henne. Jag öppnar upp brevinkastet, så tyst som jag bara kan när jag står utanför, och tjuvlyssnar.

YOUNES

- Asså.. Jag vet inte ens vad jag ska säga till dig jag svär, säger jag.

- Du behöver inte säga något, jag vet inte hur jag tänkte. Jag fattar att ni alla hatar mig, svarar hon och gråter.

Hon sätter sig ner med armbågarna i knät och täcker för ansiktet med händerna. Har aldrig tyckt om när tjejer gråter. Och även om det hon gjort är sjukt tycker jag lite synd om henne som förlorat sin man och bästa vän såhär. Jag kan inte skylla på henne, jag gav upp mitt äktenskap för längesen det här hade hänt förr eller senare. Jag såg fram emot att träffa Tara. Jag längtade.

Jag sätter mig bredvid henne och klappar henne på ryggen.

- Jag hatar inte dig Nadja det har varit dåligt mellan mig och Lina i flera år, men det du gjorde var jävligt sjukt asså, svarar jag.

- Jag vet jag svär, önskar jag kunde vrida tillbaka tiden. Då hade jag aldrig lagt mig i, eller börjat prata med dig på det sättet. Jag hade inte fått känslor för dig, eller förstört mitt egna förhållande, eller förlorat min bästa vän. Jag fattar inte att du inte hatar mig just nu, eller att du var med på min lögn, tack. Jag skämdes så mycket var säker på att du skulle säga vad jag svarat.

- Hon hade gått och hämtat en shotgun och skjutit oss båda två, säger jag i hopp om att lätta lite på stämningen.

- Aa verkligen, svarar hon och torkar sina tårar.

Jag borde egentligen dra.

- Jag måste packa mina grejer vet inte vart jag ska ta vägen nu, säger hon och reser sig upp.

- Det löser sig, jag hjälper dig svarar jag utan att veta hur det ska gå till.

Just då öppnas ytterdörren, hoppas inte Mohammed är tillbaka. Men det är värre. Lina kommer rusande in, hon är skitarg.

- Jag visste det era lögnare! Bara Gud vet vad ni sagt till varandra, och du Nadja, inga känslor my ass. Jag spyr på er! Skriker Lina.

Hon kastar ner tallriken som kakan ligger på. Det är glasbitar och äppelkaka överallt. Sedan går hon ut igen.

Jag springer efter henne för att försöka lugna ner henne.

- Lina vänta, ropar jag och försöker vända på henne när hon låser upp bilen.

- Släpp mig, jag är så glad att pojkarna är hos din mamma för jag är ändå på väg dit nu för att berätta vem hennes perfekta son är. Jag ska berätta allt för henne, säger hon.

- Du öppnar inte din käft om det här framför killarna svarar jag argt.

- Younes, dem dagarna där du säger till mig vad jag får och inte får göra är över. Ta dig hem på eget sätt du ska inte åka med mig om du tror det.

Hon sätter sig i bilen, jag springer runt för att öppna passagerardörren, men hon låser den. Är hon galen? Jag bankar på fönstret och just då kör hon iväg, och kör nästan över min fot. Jag måste till morsan. Jag ringer till Ehsan som bor fem minuter ifrån Nadja. Han kommer på nolltid och skjutsar av mig hos henne, men hon har hunnit före. När jag kommer fram är hon redan där.

Hon berättar allt för henne. Killarna är på rummet och spelar playstation, men jag är säker på att dem hör oss. Lina gråter, skriker och mamma tröstar henne.

- Jag vill skilja mig, vi ska skilja oss nu på en gång, säger hon.

- Snälla ska du inte lugna ner dig först och tänka på saken, säger mamma till Lina.

- Nej, säg till din son är göra det nu på en gång jag vill inte vänta en sekund till jag vill ta mina barn och åka hem.

- Lina, det kommer bli precis som du vill men lugna dig lite, försöker jag.

Men hon blir bara ännu mer arg när jag försöker trösta henne.

- På måndag ansöker jag om skilsmässa så du vet, säger hon ropar på killarna.

Dem följer med sin mamma och jag sover kvar hos morsan den kvällen. Senare under veckan har hon ansökt om skilsmässan och jag går dit för att hämta mina grejer. Jag förklarar för pojkarna att vi inte kommer kunna bo ihop längre, och att jag letar efter lägenhet. Tills dess bor jag hemma hos mamma tills min boendesituation är löst.

I mitt kaos glömmer jag bort att jag sagt till Nadja att jag tänkte hjälpa henne. Det hinner gå en hel månad innan vi hörs igen.

NADJA

Varje dag skickar jag ett sms till Lina. Jag skickar så fort jag vaknat, för då startat skuldkänslorna, så fort jag slagit upp ögonen, mår jag dåligt. Hon har inte svarat mig en enda gång, och jag borde fatta vinken men jag hopps att hon någon dag ska kunna förlåta mig. Jag har skickar totalt tjugo sms. Efter den tjugonde dagen slutade jag. Hon kommer nog aldrig vilja ha något med mig att göra igen. Just nu bor jag i en etta inne i stan. Samma dag som jag blev utslängd och när jag insåg att Younes ord bara var tomma löften la jag ut på Facebook att jag sökte boende, och veckan därpå skrev jag på ett ettårskontrakt för ettan. Det känns, annorlunda. Och ensamt. Min familj har tagit avstånd från mig efter det som hände. Lina berättade såklart. Jag tror inte det finns någon som jag känner som hon inte berättat för. Mohammed vill inte heller ha något med mig att göra. Jag ringde honom ett par gånger, också inget svar. Jag förstår honom.

I allt det här jag hur det gått för Younes, men försöker gräva ner mig i jobb för att slippa tänka så mycket. En dag plingar det till i telefonen. Jag tar upp telefonen.

Y: Hej, hur mår du?

N: Det är okej, trodde du också försvunnit som alla andra.

Y: Samma, vet förlåt det har varit mycket med barnen och bråk osv.

N: Aa jag förstår såklart, du har inga skyldigheter till mig heller.

Y: Nä, men jag ville ändå kolla hur du mådde, om jag ska ärlig så sakna jag våra konversationer.

N: Dem var ju inte ens på riktigt Younes.

Y: Så inget var sant?

N: Jo alltså, jo men det är ändå inget vi kan göra åt.

Y: Lyssna jag tycker du är galen det gör jag. Men. Jag tyckte om den sidan av dig och jag vet att allt inte var påhitt från din sida.

N: Jag försökte höra av mig till Lina men hon svarar inte.

Y: Jag har också hört av mig, inte för att gå tillbaka men bara för att komma överens om barnen. Hon vill inte det heller. Vi är två personer som gjorde fel, men tänker inte bestraffas för det resten av livet. Ingen är felfri.

N: Jag måste dra.

Y: Okej men tänk på det jag skrev. Och hör av dig om du behöver något.

Jag blir nästan lite arg på Lina och skickar ett sista sms till henne.

”Hej Lina,

Det här blir det sista smset du får från mig. Jag har försökt med allt jag har att bli sams och hade hoppats på att du i alla fall hade kunnat ge mig ett svar. Jag vet om att det jag gjorde var fel, men jag tänker inte heller vara din dörrmatta. Jag har skickat ett sms till dig varje I tre veckor. Jag måste gå vidare med mitt liv. Jag tycker bara det är så synd. Vi som varit bästisar så länge.. jag kommer alltid älska dig, även om jag gjort dåliga beslut i livet så förändrar det inte hur mycket jag värdesätter våran vänskap.”

”Dra åt helvete”, svarar hon.

Tre dagar senare hör jag av mig till Younes. Han är den enda kontakten jag har som är genuin. Ingen annan vill ha något med mig att göra.

N: Hej vad gör du?

Y: Inget dötråkigt, vad gör du?

N: Samma haha, tänkte att vi kunde ses om du vill.

Y: Aaa lätt, plockar dig 7-8 så kollar vi vart vi går?

N: De blir bra :) ses då.




Gillar

Kommentarer

Donaaaa00
Donaaaa00,
Kommer det 2st istället på söndag??? Eftersom det inte kom någon i onsdags 😂😍😍😭nouw.com/donaaaa00
Donaaaa00
Donaaaa00,
Är så beroende av dina texter hahahanouw.com/donaaaa00
WafaWafai
WafaWafai,
Åh du är så fin! Ja precis finis den kommer på söndag, min son har varit sjuk så jag har inte hunnit skriva något! Men på söndag kommer sista delen av andra berättelsen! ❤️❤️❤️nouw.com/wafawafai
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229