Tales from the hood 1

Tales from the hood: berättelser inspirerade från verkliga händelser i förorter. Här får du läsa om kärlek, svek, vänskap och få en inblick i det som inte talas om annars. Alla namn är påhittade.

Rima och Abbas, del 5

Varför svarar han inte? Jag känner hur jag börjar få panik och springer nästan till bänken bakom förskolan när bussen stannat.

När jag väl kommer fram är han inte där. Jag ringer flera gånger. Till slut svarar han.

- Hallå? Säger han och låter andfådd.
- Vart är du? Har du inte sett att jag ringt och messat dig hundra gånger?
- Jag fixade en grej bara. Är du ute? Frågar han.
- Jag är bakom förskolan, du måste träffa mig nu.
- Jag kan inte nu, säger han.
- Varför kan du inte? Jag måste prata med dig du kommer hit nu Abbas.
- Kom hem till mig istället farsan är hos min faster, svarar han.
- Jag kommer nu puss, säger jag och lägger på.

När jag kommer fram öppnar han dörren till mig. Där står han. Med blod i ansiktet, blåmärken och svullet ögonbryn.

- Vad har hänt!? Utbrister jag.
- Inget, kom in.
- Vaddå inget, är det mina bröder som gjort det här?
- Aa men dem ser värre ut än mig så de lugnt svarar han och försöker lätta på stämningen.
- Asså Abbas allvarligt, jag fattar inte hur du kan skämta nu, säger jag tyst.
- Rima, det här förändrar inget mellan oss det förstår du väl? Du kommer alltid vara min asså. Får göra det här till en veckogrej att jag gejvar dina bröder tills dem accepterar mig.
- Du är så töntig, jag svär jag hatar dem så mycket. Jag vill inte att du träffar dem mer, säger jag.
- Lak det var Issam han kom och skulle leka ball och det går inte att backa det fattar du själv. Det är inte så att jag vill slåss med dina bröder, säger han.
- Asså lyssna få inte för dig att jag tycker om såna här macho grejer vaddå inte backa du skulle bara inte gått och träffat honom, säger jag och tar en trasa som jag blött ner och torkar hans ansikte.

Han kramar om mig under tiden jag torkar.

- Vaddå, gillar du inte när jag visar vem som är man? Frågar han och skrattar.
- Nä absolut inte, du är min man. Det räcker. Du behöver inte visa något för någon annan, svarar jag och kollar på honom.

Han tar trasan från min hand och ställer ner den på bordet som han står lutad mot.

- Rima.. Jag vill inte att du ska ta min kärlek för givet, säger han utan. Ibland känns det som att du gör det och när du får fnatt varje gång och försvinner, jag försöker leka som att jag inte bryr mig men, de svårt. Jag vet inte vart jag har dig, fortsätter han.
- Jag visste inte att du kände så. Förlåt. Jag älskar dig så mycket, och i mitt huvud har jag målat upp dig som världens bästa kille så när jag fick veta allt det här och att du ljugit för mig, tänkte jag vad mer har han ljugit om, svarar jag.
- Ja men jag har förklarat för dig ju, jag hade inget val asså, säger han frustrerat.
- Okej vi släpper det, men ljug aldrig mer för mig. För jag kommer inte förlåta dig nästa gång.

Han svarar inte. Istället pussar han mig på halsen. Jag lägger mina armar runt honom, och låter honom ta kontrollen. Jag låter honom. För att hämnas på mina bröder, men mest för att jag vill och saknat honom så mycket. Istället för att hålla mig borta från Abbas för dem mig närmare honom hela tiden.

- Känns det okej? Frågar han.
- Jag älskar dig, vet du om det? Svarar jag.
- Jag älskar dig med, världens bästa tjej.
- Jag måste tillbaka, till mardrömmen som är mitt liv. Du är fan det enda som är bra, är inte det lite sorgligt? Säger jag och sätter mig upp ur sängen.
- Det kommer bli bättre, jag lovar. Säger han och försöker muntra upp mig.
- Mm, om hur många år då? Svarar jag och skrattar lite.

På väg hem mår jag dåligt över det som hänt. Fan. Jag skulle inte varit så svag. Jag försöker intala mig att det är familjens fel. Men samtidigt, så var det mitt val.

När jag kommer tillbaka sitter mamma i köket och röker en cigarett under fläkten.

- Sen när röker du? Frågar jag förvånat.

Jag försöker få igång en konversation för att bedöma exakt hur arg hon är på mig.

- Kom, sätt dig, säger hon och släcker cigaretten i sitt glas med vatten.
- Mamma, förlåt för idag. Du är min bästa vän jag vill inte att du ska vara ledsen.
- Även om jag vill hjälpa dig min dotter, så försöker jag komma på hur det ska gå till, svarar hon.
- Va? Vill du hjälpa mig? Frågar jag.
- Jag respekterar en man som kommer till dörren och ber om att det ska få gå till på rätt sätt. Det ska han ha den där Abbas. Men hans förflutna gör mig orolig för dig, samtidigt som både du och jag vet min dotter, att dina bröder inte har ett rent register.
- Jag svär på exakt allt jag har att han inte håller på med sånt längre, och han är hundra gånger bättre än Issam och Yakob tillsammans mamma. Han respekterar mig, han är snäll, och han vill verkligen att du ska acceptera honom.
- Du är min enda dotter och jag vill se dig lycklig, men du vet att jag måste prata med dina bröder om det här.
- Men asså seriöst jag fattar inte varför du måste göra det det är ju du som är den vuxna svarar jag irriterat.
- Dina bröder är också vuxna, och vare sig du gillar det eller inte så har Issam fått mer ansvar än vad en ung man ska ha i sitt liv. Han har hjälpt oss ekonomiskt och sett till att vi alltid kunnat ha det bra. Han känner extra mycket press för att din papp inte finns med i bilden. Han har fått växa upp för fort och det kommer jag alltid ha på mitt samvete. Jag vill att han ska veta att han är en stor del av den här familjen och jag vill inte heller att Yakob känner sig exkluderad. Jag vill bara se er lyckliga, ni är dem enda jag lever för här i livet. Jag har inget annat.

Jag tycker synd om mamma. Hon får tåla rätt mycket och på det är hennes dotter en lögnare. Fan alltså. Jag önskar att jag hade kunnat göra om och göra rätt.

Under veckan pratar mamma med både Issam och Yakob om Abbas. Jag hör hur Issam ripr och skriker. Dem pratar om det nästan varje dag. Mamma är bäst på att tjata till sig något. Jag håller mig undan för att slippa dras in i onödiga bråk. Jag har verkligen inte råd att bråka med någon av dem mer nu. Jag vill bara att det ska ta slut, så att jag och Abbas kan få varandra på riktigt.

Jag träffar tjejerna för att komma bort hemifrån en stund.

- Så du vet gumman, jag har sagt till Yakob att jag kommer dumpa honom om han inte låter dig vara, säger Jasmine. Pallar inte med hans dubbelmoral, fortsätter hon.
- Vad gullig du är det behövde du inte göra, svarar jag och skrattar.
- Jo, vad tror han? Säger Esra och lägger sig i som vanligt.

Vi sitter på bryggan utanför skolan. Det är jag, Esra och Jasmine.

- Jag önskar typ att jag var en kille, tänk vad mycket enklare livet skulle vara då, säger jag och suckar.
- Det gör inte jag, säger Esra. Vi är det smartaste, bästa och snyggaste könet. Jag älskar att vara tjej, fortsätter hon.
- Säger tjejen som har tre systrar och typ inga psycho manliga släktingar, svarar Jasmine.

Vi viker oss av skratt på bryggan och ligger kvar där i flera timmar innan vi åker hem igen. Det behövdes verkligen.

Nästa dag ber jag Abbas möta mig utanför ålderdomshemmet. Jag vill presentera honom för Rune. Hans åsikt är så viktig för mig och jag vill att han ska träffa honom.

- Så det är ditt fel att Rima inte kommit och besökt sin gamla vän. Säger Rune surt.
- Ah sorry det är nog det, men jag tog med kex choklad till dig. Rima berättade att det är din favoritchoklad, svarar Abbas och ler.
- Jag vet inte hur långt man kommer genom att fjäska men det är en bra början i alla fall, svarar Rune och pekar med huvudet på chokladen.
- Här, ge mig ska jag öppna den till dig, säger jag.

Vi är inte kvar länge men sakta men säkert börjar Rune skämta med Abbas och säger i slutet att han är glad att jag tog med honom på besök. På väg ut håller vi hand och skrattar åt att Rune på riktigt blev sur över att jag inte besökt honom på två veckor.

- Sho ni har verkligen tagit för er, går och håller händerna helt öppet.

Det är Yakob. Issam har säkert skickat honom för att skugga mig som vanligt.

- Mamma vet redan om oss så du vet Yakob. Det är bara ni som är problemet nu säger jag.

Jag släpper Abbas hand.

- Yakob, låt oss prata, säger Abbas lugnt.
- Det finns inget att prata om asså du ska va glad att jag inte slår sönder dig här och nu.
- Om det är det du vill så gör vi det svarar Abbas, fortfarande helt sansad.
- Ingen ska slå någon. Och om du fortsätter stå i vägen för min lycka kommer du inte ha någon syster kvar Yakob. Jag skulle aldrig göra såhär mot dig om rollerna var ombytta.
- Lyssna, jag tänkte komma hit för att säga till dig att han kan komma hem till oss igen och göra det på rätt sätt, men när ni redan går öppet såhär och förnedrar familjen, asså vad tror ni? Säger Yakob argt.
- Vi är mitt ute i ett fint bostadsområde som att vi känner någon här!? Vi skulle aldrig gå såhär på stan, svarar jag.
- Vi har ju redan försökt göra det på rätt sätt vad snackar du om? Jag kommer till er redan ikväll med farsan så försöker vi igen då säger Abbas.
- Det här är bara för Rimas skull så du vet tro inte att någon av oss vill det här, säger Yakob surt.
- Aa okej jag kan leva med det, svarar Abbas.

Jag är så glad. Vill hoppa av glädje, gråta av lycka och bilda gruppkram. Men jag ska lugna mig, det här är en bra början.

- Kom nu Rima vi ska hem, säger Yakob och börjar gå.
- Okej men vi ses ikväll då säger jag till Abbas och följer efter Yakob.

Han nickar och ler.

På vägen hem är jag så nyfiken på vad som hänt.

- Men vaddå hur kommer det sig att ni ändrade er? Var det mamma som pratade med dig? Eller Jasmine? Eller vaddå? Berätta då! Frågar jag ivrigt.
- Issam har inte ändrat sig så du vet han gör bara som mamma vill för att inte såra göra henne ledsen, och jag pallar inte med morsans och Jasmines tjat, svarar Yakob. Plus, att du förtjänar att va lycklig, fortsätter han.
- Jag skiter i Issam, men vad skönt att du ändrade dig, tack.
- Mm de lugnt vi får se hur det går ikväll, han är ändå halvt man asså som vågar komma hem till oss igen, säger Yakob och låter lite imponerad.
- Du kommer älska honom när du lär känna honom jag lovar, svarar jag.
- Få inte luft.

Abbas skickar sms till mig och skriver att dem kommer vid åtta. Jag är så nervös, och lycklig. Jag fixar hemma, tar på mig fina kläder och går runt och sjunger.

Det är bara jag och mamma hemma än så länge.

- Var inte såhär glad när dem kommer, vi måste vara lite obrydda. Säger mamma.
- Riktig banangrej, svarar jag och himlar med ögonen.
- På min tid skulle man sitta och se ledsen ut när en friare kom hem till en, för att visa att man inte vill lämna sina föräldrars hem. Säger hon och pekar med fingret.
- Mamma..

Jag skrattar högt, hon med. Vi båda inser hur roligt det låter och att jag hade faktiskt älskat att få dra iväg med Abbas, bara jag och han.

När killarna kommer hem beter sig Yakob som vanligt. Issam pratar inte med mig och går in på rummet.

Klockan blir 8 och jag tittar på sekundvisaren på klockan som hänger i köket. Kom igen då.

Några minuter senare plingar det på dörren. Där står dem för andra gången.

- Salam Umm Issam, vi tänkte ge det här ett nytt försök nu, säger pappan och skrattar lite.
- Varsågoda och stig på, säger mamma och gestikulerar med handen.

Dem kommer in och hänger av sig ytterkläderna. Abbas hälsar artigt på mamma och Yakob. Issam räcker bara fram handen utan att kolla på Abbas. Abbas skakar hans hand och följer efter Yakob in till vardagsrummet.

Mamma står och mordhotar Issam med blicken i hallen där jag, pappan, mamma och Issam står.

- Amo, förlåt för sist det var inte meningen att va respektlös, får Issam fram till slut.
- Det är okej amo, ni är alla mina söner ibland blir det missförstånd.

Issam går in till vardagsrummet, förbi mig som att jag inte finns och sätter sig i fåtöljen. Yakob och Abbas sitter redan i tvåsitssoffan och jag, pappan och mamma sätter oss i den stora soffan med mig i mitten.

Nu händer det. Nu blir det vi på riktigt.









Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229