Tales from the hood 1

Tales from the hood: berättelser inspirerade från verkliga händelser i förorter. Här får du läsa om kärlek, svek, vänskap och få en inblick i det som inte talas om annars. Alla namn är påhittade.

Rima och Abbas, del 3

- Oh my god nej, skriker jag och håller för mina ögon.
- Rima? Vad gör du här jag trodde du var min farsa vänta jag kommer, säger han chockat och går in i lägenheten.

När han kommer tillbaka några sekunder senare är han klädd i gråa mjukisbyxor och en vit t-shirt. Jag står fortfarande utanför och försöker komma på vad jag ska göra nu.

- Vad gör du här? Kom in, säger han.

Han tittar på mig och backar in, och jag kliver in efter honom. Jag älskar när han gör så. När han inte släpper min blick. Nu står vi framför varandra, i hallen med max en meters avstånd. Han tar ett steg fram och sträcker fram handen, förbi min mage och låser dörren.

- Alltså jag skäms, säger jag tyst som en mus.
- När skäms du inte? Jag pallar inte röra mig och du skäms, svarar han och skrattar. Hur fan visste du vart jag bor? Fortsätter han.
- Nej men du sa ju det sist, svarar jag och ber till Gud att han går på min lögn.
- Aha aa juste, svarar han.

Yes. Han gick på det.

- Shit jag trodde inte jag skulle få se dig igen, varför ändrade du dig? Frågar han. Kom följ med till köket ska ba ta bort pastan, fortsätter han.
- Vad lagar du? Frågar jag.
- Spaghetti och köttfärssås helt fantasilös, svarar han.
- Nej men asså jag ska försöka våga mer tänkte jag. Jag tycker om dig, det kanske du redan märkt. Förresten kommer din pappa hem nu? Säger jag lite oroligt.
- Nej han började jobba för en timme sen, men jag trodde jag hade blivit petad för 48:e gången av dig så tänkte det måste va farsan som glömt sina nycklar, säger han.

Han säger det på ett roligt sätt. Inte alls som att han är osäker.

- Skönt för mig att du tänkte så då. Och skönt för dig för nu ska du få smaka på den fetaste spaghetti med köttfärssås. Fortsätter han.

Jag skrattar.

Maten är jättegod. Jag är imponerad, Efter maten diskar vi tillsammans. Jag diskar, och han sköljer och torkar. Jag älskar att han är självständig, inte som mina bröder som får exakt allt serverat hemma. Jag frågar honom om detta.

- Nej men det är bara jag och farsan. Det har varit tufft för honom, speciellt efter att han och morsan skiljde sig så jag försöker hjälpa honom så mycket som möjligt. Jag kan laga mat, tvätta, städa. Vad tror du, jag e riktig wifey fan.

Jag skrattar högt, han skrattar också. Han sa det verkligen med värsta inlevelsen. Han är så gullig.

Jag är där i en timme och säger sedan att jag måste hem igen innan mamma börjar undra vart jag är.

- Okej men har vi en deal nu att du ska sluta fnatta och försvinna? Säger han med en retande ton.
- Vi har en deal, jag lovar. Tack för maten, och för allt. Jag har verkligen haft jätteroligt idag, svarar jag.
- Tack själv, säger han och följer mig till hallen.

Jag tar på mig mina skor först, och sedan min jacka. Sedan kramar jag om honom.

- Mm, du luktar gott, viskar jag och tänker högt.
- Måste du gå? Viskar han tillbaka. Han svarar inte på min kommentar.
- Ja tyvärr, kan inte vara kvar här för om vi fortsätter kramas såhär kommer jag bara bli ännu mer svag, säger jag med låg röst.
- Jasså?

Han lyfter på huvudet för att kunna se mig och klappar min kind med sina fingrar. Sedan gör jag det som jag fantiserat om så många gånger redan. Jag kysser honom. Det här är så mycket bättre än på film. Jag griper tag i hans hår och han kramar om hela min midja med en arm. Han trycker mig närmare mot honom. Han är så stark. Hur kan något som är så fel kännas så rätt?

- Nej nej nej, nu måste jag gå. Säger jag flämtandes och drar mig undan. Jag måste verkligen det jag är så sen mamma kommer döda mig, och det här får inte hända igen, fortätter jag.
- Va det var ju du.. säger han och blir avbruten.
- Jag vet, men ändå. Det var trevligt men vi måste bara.. Vänta med det där wifey, säger jag och skrattar.
- Off du kommer aldrig släppa det där jag sa om wifey grejen va, säger han.
- Nope, från och med nu är du min wifey, säger jag bestämt.
- Du är min, svarar han och försöker komma närmare igen.
- Nähhe du! Vi ses i skolan puss, säger jag snabbt innan jag springer tillbaka till bussen.

- Och vad fan gjorde du på sjuan då? Säger Issam.

Jag har precis kommit hem och möts av Issam som kommer till hallen där jag står och hänger av mig jackan.

- Har du inget bättre för dig än att följa efter mig Issam? Säger jag och försöker låta kaxig samtidigt som jag får panik inombords.
- Käften, Haidar såg dig. Vart har du varit? Mamma kom hit, säger han och kollar efter henne. Fråga din dotter vart hon har varit, på vilken buss. Fortsätter han.
- Sho Rima? Mamma kommer och ställer sig bredvid Issam. Hon tittar misstänksamt på mig.
- Jag tänkte kanske börja jobba extra på telefonförsäljning, hade intervju så jag tog sjuan dit vad vill ni mig säger jag irriterat.

Det var det bästa jag kunde komma på där och då.

- Lak varför ljuger du, jag svär på allt om jag höra något så får du se Rima. Säger han och slår i näven i toalettdörren.
- Får se vad!? Skriker jag. Är det mig du vill slå!? Kom då din fula jävel! Fortsätter jag.

Jag är inte längre rädd. Jag är bara arg över att behöva stå ut med det här. Story of my life.

Han går med raska steg mot mig, Okej, han kommer slå sönder mig nu.

- Issam, skriker mamma med en röst som jag aldrig hört förut. Om du lägger en hand på henne, blir det det sista du gör i det här hemmet, är det förstått? Skriker hon på arabiska.

Jag och Issam står båda superchockade och kollar på mamma. Jag har aldrig sett henne så rasande förut.

- Gå in på ditt rum Rima. Och du, försvinn ur min åsyn, säger hon argt.

Issam har aldrig slagit mig mig förut, men idag var det nära. Det kände jag, och jag tror att mamma kände det med. Det är skönt att veta att hon backar mig någon gång i alla fall. Jag är glad att jag får se den här sidan av henne, och får skuldkänslor över att jag ljuger för henne när hon skyddar mig från den där saken. Jag önskar han bara kunde försvinna.

Efter det pratar inte jag och Issam med varandra. Vi går förbi varann i lägenheten och låtsas som att den andra inte existerar. Det är bäst så. Jag säger att att jag fått det påhittade jobbet till mamma och tar sjuan till Abbas minst en gång i veckan.

Allt går precis som jag vill att det ska och jag känner mig mer lycklig än någonsin. Tjejerna vet om Abbas nu och hjälper mig med lögnerna ibland när det behövs. Vi har det så bra, han och jag. När jag kommer dit känns det som mitt andra hem. Han är min trygghet. Vi lagar mat tillsammans, kollar på film, spelar spel och ja. Ibland när vi är tillsammans händer det som inte får hända, och ibland går det lite för långt. Det är så svårt att stå emot och jag tror på riktigt att det enda som stoppar mig från att inte ha sex med honom är att jag tar på mig fula trosor varje gång vi ses. Jag såg det en gång i en serie jag följde och det är mitt bästa trick för att stå emot frestelsen. Jag tar dem alldra fulaste, dem man haft sedan man var 14 år, dem med hål och dem med rosa katter och kaniner på. Det funkar varenda gång. Jag vill hålla mig tills vi gifter oss. I början tänkte jag att jag ville vänta med allt, men det är omöjligt att stå emot frestelserna. Speciellt när vi ses själva och inomhus. Jag låter inte ens honom gå runt i shorts när vi är hemma hos honom längre, som han brukade göra ett tag, för att det blir för svårt för mig att stå emot hans fina muskulösa kropp.

Några månader senare börjar allt fler få reda om mig och Abbas. Även fast jag är försiktig är jag hela tiden orolig för att någon i min familj ska få veta om oss. Jag behöver inleda en öppning för Abbas att komma och be om min hand. Jag kan inte börja med mamma för hon är team Issam. Så jag börjar med favoriten.

- Yakob, kom in till mitt rum sen när du är klar, säger jag till Yakob och går in på mitt rum.
- Mm okej, mumlar han med munnen full av mat.

Jag går in till rummet och sätter mig på sängen. Jag känner hur låren skakar och hur jag bara vill få detta överstökat.

- Sho vad har hänt? Säger Yakob och kommer in och sätter sig på stolen mittemot sängen.
- Nej men alltså jag vill prata med dig om en grej. Jag känner verkligen att jag vill göra det här på rätt sätt och jag vill att du ska va på min sida. Så som jag är på din gällande dig och Jasmine, säger jag och försöker ha en lugn och sansad diskussion som möjligt.
- Vem är han? Frågar Yakob.
- Han vill komma och be om min hand, han är från en bra familj och han håller inte på med någon skit. Han har värsta respekten för mig och han vill verkligen prata med er om att ta det här till nästa steg, svarar jag på typ två sekunder och försöker med alla mina kort som jag har.
- Okej, men jag frågade vem han är Rima, säger med en arg ton.

Jag märker att konversationen snabbt börjar övergå till något annat än det jag ville. Det här funkar inte. Jag måste ljuga.

- Ja ta det lugnt jag kommer säga vem det är. Vi har inte träffats eller något men han har sagt till mina kompisar att han vill komma och be om mon hand, och jag skulle vilja lära känna honom om jag ska va ärlig, säger jag.

Jag tror nästan på min egna lögn.

- Det är Abbas du vet, han från sp3c, fortsätter jag.

Jag försöker läsa av alla Yakobs miner och hela hans ansikte. Säg något då.

- Okej lyssna noga Rima för jag kommer bara säga det här en gång. Efter den här gången ska du och jag aldrig mer prata om det här okej? Över min döda kropp, att du ska ha något och göra med den där pissluffaren hon ba håller inte på med någon skit. Han har sålt knark till snorungar i flera år.

Jag hade planerat motargument till allt som han möjligtvis skulle kunna komma med. Men det här. Jag var stum, kunde inte få fram ett ord. Tror till och med att jag glömde bort att andas en stund. Jag tror inte mina öron. Det kan inte vara sant. Det får inte vara sant.

- Sen att du är så dum och tror att någon av oss skulle acceptera en från södra, fortsätter han.

Jag sitter bara där. Helt tyst. Jag måste säga något.

- Ah jo, jag visste inte trodde han var bra, får jag ur mig till slut.
- Pff, bra. Du ska va glad att du kom med det här till mig och inte någon annan i familjen. Jalla Jasmine väntar på mig tänk inte mer på det här och säg till dina vänner att säga till den där luffaren att han kan dra, säger han och reser sig upp från stolen.

När han gått ur rummet hyperventilerar jag. Jag kan inte andas. Jag tänker på alla planer som vi har tillsammans, min framtid med honom och hur han kunnat ljuga för mig såhär länge. Hur kunde han, och hur kunde jag vara så dum, och så blind? Hur är jag, en sån där tjej? Jag sätter mig ner på golvet och torkar tårarna som rinner ner för mina kinder. Jag tar upp telefonen ur fickan och börjar skriva ett sms till honom:

Du ska träffa mig nu. Vart är du?

Raderar det jag skrivit och försöker på nytt.

Du har förstört allt. Jag hatar dig.

Raderar det jag skrivit.

Onsdag

På bussen har jag tänkt ut exakt vad jag ska säga till honom. Den där lögnaren. Jag vill bara komma fram. Kom igen då bussjävel.

- Där är hon ju, min favorittjej, säger han i dörröppningen.
- Du kan spara ditt skitsnack, det är slut mellan oss så du vet, säger jag andfådd. Jag har typ sprungit från busshållsplatsen hem till honom.
- Va? Svarar han chockat. Jag har aldrig sett honom så chockad.
- Du ör en lögnare, och en idiot. Eller nej, jag är en idiot. Vill du veta varför?

Jag ger honom inte en chans att svara.

- Jo, för att jag, idioten alltså, gick till Yakob och tänkte berätta om oss, och att du skulle komma med din pappa och be om min hand. Vet du vad Yakob säger till mig då? ATT DU SÄLJER KNARK, skriker jag.
- Jag kan förklara, säger han med panik i rösten.
- Så det är sant? Det finns inget att förklara, du kan dra. Det är slut asså, kom bara hit för att säga det till ditt ansikte, svarar jag.

Jag går tillbaka till ytterdörren för att gå ut med Abbas bakom mig.

- Du ska ingenstans, säger Abbas och tar tag i min arm.
- Släpp mig, jag gav dig allt, din jävla svikare, skriker jag och knuffar honom.

Jag knuffar honom så hårt jag bara kan, och med båda nävarna slår jag mot hans bröstkorg om och om igen, för att slita mig ur hans grepp. Han försöker hela tiden dra ner mina händer och krama om mig. Jag kämpar emot så länge och så hårt jag bara kan, förgäves. Han är för stark, och egentligen vill jag bara bli tröstad. Jag känner hur mina armar blir tyngre, och slutar kämpa emot. Jag gråter till slut i hans famn.

- Jag litade på dig, du har förstört allt nu, snyftade jag.
- Jag svär på allting jag håller inte på med sånt nu du måste tro på mig, säger han.

Han släpper taget om mig och sätter sig i soffan och suckar.

- Min pappa ägde en kiosk förut och blev skyldig några killar pengar. Jag gick till dem för att betala av hans skuld med pengar som jag hade, men det räckte inte. Till slut gick dem med på att skriva av skulden på mig om jag kunde sälja grejer till dem tills allt var betalt. När jag träffade dig försökte jag sluta flera gånger men det blev bara problem. Så jag har sålt varenda dag förutom onsdagar för att bli av med skiten så fort som möjligt. Jag blev klar förra månaden och då tänkte jag nu kan vi gå vidare me våra planer. Det är hela sanningen jag svär Rima. Jag ville inte säga till dig för de inget jag vill hålla på med jag ville bara få bort skulden, säger han.
- Hur kunde du ljuga om något såhär stort, vad har du mer ljugit om? Tänk att du gjort något varje dag, och ljugit om det för mig. Så när jag har frågat dig vad du gör och du svarat att du ligger och kollar på tv, så har du egentligen varit ute och sålt knark? Säger jag argt.
- Aaa men jag ville inte att du skulle veta om det här för jag tänkte ändå sluta själv, jag vill inte att du ska se på mig på det sättet. Inget annat jobb skulle ge mig så myclet betalt på så kort tid och jag var tvungen att lösa det kan inte ha det på mitt samvete om något skulle hända farsan, svarar han.
- Knarklangaren Abbas, säger jag och vill höra hur det låter högt.
- Efter allt jag sagt, är det så du ser på mig?

Han låter sårad.

- Asså ser och ser, du är ju det svarar jag tillbaka och försöker provocera fram en reaktion.
- Jag förstår, säger han och ställer sig upp.
- Är det det enda du har att säga? Frågar jag irriterat.

Jag vet inte varför, men jag vill fortsätta bråka. Jag vill straffa honom för att han svikit mitt fötroende.

- Asså jag vet inte vad mer jag kan säga, du vet om att jag älskar dig och vill ha dig. Jag har förklarat hur det va och jag är fortfarande villig att ta den här diskussionen med dina bröder. Jag vet att det är en stor grej men för mig fanns det inga alternativ, säger han.
- Du hade kunnat gå till polisen.
- Lak snälla Rima hon ba polisen, svarar han irriterat.

Jag tar mina saker och rusar därifrån. Han försöker inte stoppa mig och jag smäller igen dörren på väg ut.

Dem två kommande veckorna försöker Abbas prata med mig på alla sätt han bara kan. Han ringer flera gånger om dagen och smsar mig hela tiden känns det som. Jag svarar inte, jag är arg och förvirrad. Arg för att han ljugit och svikit mig. Arg för att jag aldrig kommer tro på ett ord till som kommer ur hans mun. Och förvirrad, för att en del av mig är glad över att han sålt klart allt och inte behöva sälja mer.

Lögnerna är nog värst. Jag känner mig så dum.

När jag kommer hem från skolan sitter familjen i köket och öter middag. Jag lägger upp mat i min tallrik och är på väg in till mitt rum som jag gjort varje dag sedan jag och Issam bråkade.

- Om du inte äter med oss idag så kommer du krossa mitt hjärta Rima, säger mamma.
- Off börja inte med dina turkiska serier fasoner nu morsan, svarar Issam.
- Så dramatisk mamma, fortsätter jag.
- Lak jalla ni två sätt dig ner Rima innan jag slår sönder er båda hur länge ska ni inte prata med varandra? Säger Yakob och försöker skämta för att lätta på stämningen.

Jag bestämmer mig för att sitta med dem vid middagsbordet och sakta men säkert börjar vi prata lite med varandra. Vi sitter kvar länge efter maten och skämtar och skrattar med varandra. Tills det plingar på dörren.

- Sitt kvar jag tar det, säger Issam och reser sig upp för att kolla vem det är.

Han öppnar dörren och jag hör genast vem det är. Det är Abbas röst.

- Vad fan vill du? Har du gått vilse eller? Säger Issam.
- Är det så man talar inför dem äldre? Säger en man vars röst jag aldrig hört förut.

Jag, mamma och Yakob kommer ut till hallen och ser Abbas stå där med en äldre man. Jag känner igen honom från fotona i deras lägenhet. Det är hans pappa. Yakob står och blänger på mig. Jag är för upptagen för att förstå vad det är som händer. Vad håller Abbas på med, vad gör dem här?

- Ursäkta att vi kommer såhär utan förvarning, men vi hade inte nummer till Umm Issam och när min som berättade att han är kär kunde jag inte vänta en sekund till, jag var tvungen att komma hit och träffa flickan, och med eran välsingelse komma med min son och be om eran dotters hand i giftermål, säger pappan på arabiska.

Nej nej nej. Det här händer inte just nu.











Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229