Tales from the hood 1

Tales from the hood: berättelser inspirerade från verkliga händelser i förorter. Här får du läsa om kärlek, svek, vänskap och få en inblick i det som inte talas om annars. Alla namn är påhittade.

Rima och Abbas, del 2

Jag kan inte, jag borde inte, men jag vill. Jag vill gärna återuppleva den känslan jag fick när jag var med honom. Jag vill höra vad han har att säga, jag vill veta vem han är.

Jag har aldrig haft det här problemet förut. Jag menar, det har inte funnits någon som fångat mitt intresse som Abbas. Jag vet inte om han är värd riskerna, eller om han är medveten om dem, men jag tror att jag vill ge det ett försök.

Jag behöver plan. Ljuga för mamma har jag gjort många gånger förut, jag tänker att det är hennes straff för att hon inte litar inte mig. Det bästa är, om jag säger att jag ska till ålderdomshemmet. Jag åker dit, träffar Rune en snabbis och har krismöte angående Abbas, och sedan går jag och väntar bakom Ringarens förskola vid klockan 18. En halv lögn skulle man kunna kalla det.

- Jasså, fröken Rima har äntligen bestämt sig för att hälsa på, retas Rune.

- Vilken dramaqueen du är, jag var här förra veckan Rune, skrattar jag.

- Mjo, det kanske du var, säger han och kommer på sig själv.
- Du, jag ska träffa en kille idag, säger jag och försöker inleda mitt krismöte.
- Ja då är det bäst att han har med sig en bukett, endast då kan man vinna en ung flickas hjärta.
Räknas en cigarettblomma? Tänker jag för mig själv.
- Men hade du någonsin problem med din familj? Alltså jag tänker på om du fick träffa alla dem tjejerna som du jämt pratar om. Det låter ju som att dem var många, säger jag lite retsamt.
- Jag träffade en ny flicka varje vecka, min mor blev alldeles tokig. Jag talade om för henne att det gäller att leva livet till fullo och se allt som en lärdom. Varje flicka jag lärde känna lärde mig något om mig själv och ledde mig till min största kärlek i livet, Ulla, säger han.

Han ser ledsen ut. Fan. Jag skulle inte ha tagit upp det här. Ulla var hans fru, hon gick bort för tre år sedan.

- Jag är ledsen Rune, säger jag tröstandes.
- Var inte det, det jag ville komma fram till fröken Rima, var att, det man kommer ångra mest i livet när man blir lika gammal som jag, är chanserna man aldrig tog.

Vi sa inget mer på en bra stund. Jag bara satt där och tänkte på hans ord. Mitt i mitt dagdrömmande sneglar jag ner på min klocka, den är tjugo i sex.

- Jävla skit! Jag är sen Rune jag måste dra, säger jag och reser mig upp och börjar klä på mig.
- Om du vore min dotter hade jag tvättat din mun med tvål. Nåväl, kila iväg du, vi ses väl igen nästa vecka? Frågar han.
- Klart vi gör, svarar jag och går snabbt ner till busshållsplatsen.

Jag behöver åka en bra bit och inser att jag inte kommer hinna till 18:00. Jag önskar att jag hade hans telefonnummer, då hade jag kunnat skicka iväg ett sms till honom. När jag kommer fram är klockan 18:22. Jag står bakom förskolan, det är ett litet skogsparti och några bänkar längs en promenadväg. Sätter mig på en av bänkarna och inser att jag missat honom.

- Där är du ju, säger rösten. Trodde du hade petat mig, fortsätter han och skrattar.
- Åh hej! Nej alltså jag önskar att jag hade kunnat få tag på dig för att berätta att jag blir sen, det var Runes fel, jag glömde bort tiden och min buss var sen.

Wow. Nej. Det här blir så fel. Jag är så nervös och känner att jag bara babblar sönder systemet just nu. Jag är så glad över att han kom tillbaka och jag vill förklara varför jag vart sen samtidigt och detta blev mitt resultat. Bra jobbat Rima.

- Du ser stressad ut, säger han och sätter sig bredvid mig.
- Jo men jag ville ju verkligen träffa dig och var rädd att jag hade missat dig.

Okej, jag ska bara vara tyst nu, och i all evighet. Vill highfivea mig själv, i ansiktet, med en stol.

- Jasså? Frågar han undrandes.

Och där kommer det, leendet som förklarar varför jag beter mig som jag gör.

- Vem är Rune? Undrar han.
- Oj det kanske jag skulle ha berättat, det är en man som jag hälsar på på ett äldreboende. Jag jobbar som volontär för Röda korset två gånger i veckan, då träffar jag honom och andra på ett äldreboende. Det var där jag var innan jag kom hit, svarar jag.
- Okej okej, då förstår jag. Vad fint att du träffar dem. Jag trodde som sagt att du hade petat mig, så gick till kiosken för att köpa lite godis att äta innan jag drar hem igen, men jag tänkte dubbelkolla en till gång om du hade kommit eller inte.
- Vad bra för mig då, att du dubbelkollade, svarar jag glatt.
- Aa men kan vi gå tillbaka till det där med att du så gärna ville träffa mig? Säger han skrattandes.
- Men gud jag skäms, kan du vara tyst nu säger jag och känner hur jag förvandlas till en tomat i ansiktet igen.

Vi sitter på bänken och pratar om allt möjligt i två timmar. Han frågar om min familj, min fritid och vad jag vill göra efter stundenten. Och han lyssnar. Jag ställer frågor tillbaka och när han svarar iakttar jag hans perfekta ansikte, den markerade käklinjen, hans ljusbruna stora ögon och hans perfekt formade läppar. Fan vad fin han är.

- Hallå? Frågar han och kollar nyfiket på mig.
- Va? Säger jag och mina påbörjade snuskiga tankar avbryts.
- Jag frågade vad gör du på onsdag? Jag vill träffa dig igen, säger han och tar tag i min hand.
- Jag vill träffa dig med, men sanningen är att jag tar en stor risk genom att träffa dig såhär. Jag vill vara rak med dig redan från början och så så att det inte blir fel, säger jag och inser att jag pratar för mycket igen.
- Såhär, menar du utomhus? Om du vill kan vi ses hemma hos mig på onsdag? Min farsa jobbar, han kommer inte hem förrän 22.

Säg nej Rima, säg nej och avsluta detta nu innan du börjar få ännu fler känslor för honom.

- Okej, jo men det skulle kanske kännas bättre, så slipper jag vara orolig för det i alla fall.

Okej, så mitt hjärta samarbetar inte just nu. Som jag kommer få tillbaka för detta.

- Skönt, jag vill inte att du ska behöva vara orolig när du är med mig. På onsdag efter skolan så tar du bussen mot södra och hoppar av vid ekuddentorg. Säger han. Ge mig ditt nummer ska spara ner det på min telefon.
- Va, bor du på Södra sidan? Frågar jag chockat.

Jag känner en klump i min mage och mår helt plötsligt illa. Alla killar där jag bor inklusive mina bröder har bråkat med dem från Södra sidan. Det är så allvarligt att dem säger att man inte får komma tillbaka till sitt hem om man beblandar sig med dem från Södra sidan. Vi hör om det hela tiden, hur personer blir utstötta och misshandlade för att dem hänger med folk från den sidan. Nu förstår jag varför jag aldrig sett honom hänga på torget. Jag tänker på Issam, och vad han hade gjort om han kunde se mig nu.

- Abbas jag är ledsen, det här var ett misstag jag måste dra, säger jag.

Jag får panik och väntar inte på svar från honom. Jag börjar gå tillbaka till busshållsplatsen.

- Va vänta nu, säger han och följer efter mig. Hur hamnade vi här? Fortsätter han.
- Men Abbas skämtar du med mig? Du vet ju vart jag bor. Vet du vem mina bröder är eller? Jag har ju berättat för dig hur jag har det hemma, hur kunde du tro att jag bara skulle låta det passera, som att det är lugnt att du bor på Södra sidan? Säger jag argt.

Jag känner att mina ögon börjar tåra. Det är inte läge att vara känslosam nu och jag vill inte att han ser mig gråta. Jag är arg på mig själv för att jag redan tycker om honom såhär mycket. Min familj hade aldrig accepterat honom.

- Vänta lyssna Rima, jag kommer och ber om din hand asså om det är det det som krävs, säger han och försöker söka kontakt.

Jag möter inte hans blick, för då kommer jag börja gråta, det vet jag.

- Dem kommer aldrig gå med på det, förlåt jag måste dra. Snälla följ inte efter mig, säger jag med darrande röst.

Nu kommer dem, tårarna. Jag vänder mig om snabbt innan han hinner se dem och halvspringer till busshållsplatsen. På väg hem lyssnar jag på musik och gråter. Jag visste att han var för bra för att vara sann.

När jag kommer hem skyller jag på den påhittade mensvärken och går rakt in på rummet. Jag är helt slut och somnar direkt.

Jag går inte till skolan resten av veckan. Istället ligger jag hemma i min säng och varvar serier, äter chips med dip och tycker synd om mig själv. Jag orkar inte heller med tjejerna eller att försöka hålla upp en glad fasad. Jag vill bara få ut ”sorgen” från mitt system och sedan gå tillbaka lch förtsötta som vanligt. Mamma går fortfarande på mina lögner om mensen och kommer med alla möjliga olika sorters te. Killarna ser jag inte så mycket, när vi väl ses är det korta fraser.

När jag kommer tillbaka till skolan veckan därpå kommer både Natalie och Esra fram till mig. Dem frågar hur jag mår, berättar vad jag missat och frågar om jag vill hitta på något efter skolan. Det vill jag, jag behöver komma ut och tänka på annat.

När jag kommer fram till skåpen så hänger ännu en ciggblomma ut från kanten av mitt skåp, men den här gången finns ingen lapp. Jag tar den, stoppar ner den i min väska. En del av mig önskar att jag hade vågat ta den risken. Jag önskar jag vore lika modig som Esra och Nathalie. Eller nej, som Nathalie. Esra är lite för galen, lite som Rune. Men Nathalie, hon har varit tillsammans med sin kille i hemlighet i snart 1 år. Deras plan är att han ska be om hennes hand efter studenten. Dem är så fina tillsammans. Hon vill plugga till läkare och hennes plan är att vara förlovad tills hon är klar. Sedan blir det giftermål. Förlovning för oss är typ som att dejta för andra.

Tänk att han till och med erbjöd sig att be om min hand. Finns det ens sådana killar kvar? Han försökte inte ens kyssa mig, var inte äcklig på något sätt. Jag har egentligen inget negativt att säga om honom. Jag suckar och går till min lektion.

Efter skolan åker jag, Esra, Nathalie och Jasmine in till stan och fikar på Waynes. Vi pratar om festen hemma hos Jasmine.

- Asså om jag bodde så fint och mina föräldrar var bortresta lika ofta som dina hade jag haft fest varje vecka, säger Esra.
- Haha jo men, jag skulle typ kunna ha det. Bättre än att vara själv så ofta, säger Jasmine och skrattar.
- Eller så kan du bara ringa oss hallå, vi vill inte att du ska känna dig ensam? Säger Nathalie.
- Nej men asså, man vänjer sig de lugnt. Förresten så är de lite bättre nu. Har börjat träffa en kille. Tänkte prata med dig om det faktiskt, Rima, säger Jasmine.
- Va vaddå prata med mig? Varför då? Eller asså, vad roligt att du träffat någon. Är det någon jag känner?

Snälla säg inte Abbas.

- Ja alltså, jag har börjat träffa Yakob, din brorsa. Jag hoppas att det är lugnt ville inte att du skulle få höra det på annat håll, säger Jasmine obekvämt.
- Vah!? Du och Yakob? Shit vad otippat, varför ser du ut som ett spöke? Blir glad för eran skull, säger jag.

Jag är rätt chockad, och lite äcklad om jag ska vara ärlig. Men det säger jag inte. Det är inte som att man direkt vill fantisera om ens brorsa med en annan tjej. Men jag är på riktigt glad för deras skull. Jasmine är en bra person. Det är Yakob med. Innerst inne.

Vi pratar om dem två rätt länge och jag kan inte låta bli att tänka på hur lätt dem har det. Jag är avundsjuk.

På vägen hem tänker jag på Abbas igen. Han är det enda jag tänker på dessa dagar. Jag tänker också på Runes ord. Om att våga ta chanser.

På onsdagen efter skolan står jag som vanligt och väntar på min buss. Då kommer sjuan. Bussen mot södra.

Jag skiter i det här nu hoppar jag på. Mina händer är skakiga. Jag hoppar av vid Ekuddenparken och inser jag inte är den vassaste kniven i lådan. Vad gör jag nu? Jag har ju inte ens hans adress. Jag går desperat in på www.ratsit.se och söker på hans namn. YES! Hans adress står med. Lovar mig själv att aldrig berätta för någon om mitt psycho move och går in på kartor appen, skriver in adressen och börjar sedan gå mot hans adress.

När jag kommer fram efter fyra minuter står jag någon minut till utanför hans dörr. Det är nu eller aldrig. Jag plingar på och känner hur hjärtat slår. Jag kan nästan höra hjärtslagen.

- Sho baba har du glömt nycklarna eller? Ropar Abbas inifrån lägenheten.

Dörren är fortfarande stängd men jag hör hans röst. Han öppnar dörren. I boxerkalsonger.

Gillar

Kommentarer

Shabbi
,
Jag vill hitta mig en Abbas 😭😂
WafaWafai
WafaWafai,
Hahaha ska hitta en till dig! 😂❤️
nouw.com/wafawafai