Tales from the hood 1

Tales from the hood: berättelser inspirerade från verkliga händelser i förorter. Här får du läsa om kärlek, svek, vänskap och få en inblick i det som inte talas om annars. Alla namn är påhittade.

Rima & Abbas, del 1

Imorgon fyller jag 18 år. Det ska bli så roligt, jag har längtat i flera månader. Tänk att jag, Rima El Fattah blir vuxen. I år har jag bestämt mig för att jag inte vill bli firad. Jag vill på riktigt bara hänga med mina gamlingar på ålderdomshemmet. Volontärarbetet där kan vara det bästa jag vet. Skolan är sjukt tråkig just nu och jag har alltid velat hönga med äldre människor. Dem har så mycket kunskap och varit med om så mycket. Min favorit är Rune som alltid ska skryta om hur många tjejer han träffat i sina yngre dagar. Rune på 83 år liksom. Han säger alltid att jag borde vara ute och träffa killar istället för att hänga med honom. Men han är typ den vettigaste killen jag känner egentligen.

Jag träffar inte killar på fritiden då familjen tycker det är bäst att ägna sig åt sådant när det är dags att gifta sig, och jag orkar egentligen inte bråka med dem. Alla killar i min klass är barnsliga, och pantade. Mina två bröder Issam och Yakob besitter inte heller så många hjärnceller. Mamma tror alltid av någon anledning att jag har något fuffens för mig och brukar låta mina bröder följa mig till olika ställen. ”För ditt eget bästa” säger hon när jag kommer på dem. Jag blir så trött på dem. Man kanske skulle skaffa en kille bara för att jävlas med dem. Då skulle dem verkligen få jobba på deras skuggningsjobb med big boss mamma Shaima som ledande FBI-agent i utredningen. Jag undrar vad pappa hade sagt om detta, om han vore med i bilden. I mitt huvud har jag målat upp honom som förnuftets röst. Han kanske är värre än dem allihopa tillsammans. Jag antar att jag aldrig kommer få veta, han lämnade oss och mamma när jag var 7 år gammal. Jag vet inte varför, men mamma säger att det är för vårat bästa att inte prata om det. Jahapp, jag ska väl ta och sova för att orka med skolan imorgon, det är tur att det är fredag när jag fyller år i alla fall.

Jag vaknar upp på morgonen, kommer ut i köket där mamma dukat upp med en brakarfrukost, Issam och Yakob sitter också vid matbordet.

- Kililili, min dotter är vuxen nu, utbrister mamma.
- Slappna av morsan, få inte för dig att vårat hem ska fyllas av friare nu, mumlar Yakob.
Han är den mindre dumma av mina bröder. Bra jobbat Yakob, tänkte jag.
- Va!? Vaddå friare, på riktigt mamma jag vill inte att du börjar nu, säger jag.
- Hur trodde du att det skulle gå till? Att du ska springa hem till killar som dina vänner Nathalie och Esra gör? Det kan du glömma, säger Issam.

Varför pratar den där saken med mig? Är det första jag tänker.

- Ah exakt, det är exakt så jag ska göra, jag kanske till och med kommer ner till torget och ställer mig där med dig och dina vänner och handplockar en. Undrar om jag ska välja din bästa vän Haydar som hoppat av skolan för att stå på gatan och röka på. Eller hmm, ska jag välja Chrille som tryckt så mycket anabola att han när som skulle kunna explodera bara av att vara nära en nål? Eller, nu vet jag! Jag kanske ska ta mitt pick och pack och gå över till södra sidan och haffa någon därifrån, säger jag sarkastiskt.
- Jag dödar dig om du går till södra sidan, fattar du det? Svarar Issam allvarligt.
- Snälla mina barn, varför kan vi inte samlas runt bordet och ha det trevligt. Måste ni alltid bråka med varandra. Varför ska du alltid provocera din bror Rima?
- Det var ju han som började!? Jag skiter i det här hej då, skriker jag och drar.
I bakgrunden hör jag Yakob kalla Issam för en idiot som är jobbig på min födelsedag. Jag smäller igen dörren och på bussen försöker jag komma på vem jag är mest arg på. Mamma för att hon ALLTID ska ta Issams parti, som att hon låtit honom ta över pappas plats och givit honom så mycket makt. Eller Yakob, som ser att det är fel men gör inget konkret för att stoppa det. Eller mig själv, som gång på gång låter mig provoceras pch ger mig in i fighten. Saken tänker jag inte ens kommentera. Han är värst.

När jag kommer fram till skolan kommer Esra springandes fram till mig alldeles fnittrig.

- Ehh, alltså.. Kan du typ vänta här en sekund? Säger hon snabbt.
- Snälla Esra, jag har haft en jobbig morgon, jag sa ju till er senast igår att jag inte pallar med något firande eller någon fest i år. Svarar jag.
- Okej ni får komma in nu, ropar Nathalie längs korridoren.
Esra tar tar i min hand och halvspringer till klassrummet. Jag följer klumpigt med och snubblar nästan.

- Gick det bra? Säger en främmande men ändå bekant röst.
Jag tittar förvånat på honom. Det är ju Abbas. Vi har aldrig pratat med varandra tidigare, men jag vet vem han är. Han går i min paralellklass. Alla vet vem alla är på det här stället.
- Eh, jo.. eller va? Jo men det gick bra tack. Mumlar jag.
- Alltså vi har inte tid för det här tyvärr, Rima fyller år idag och vi är sena till en grej, svarar Esra.
- Grattis på födelsedagen då, säger Abbas till mig utan att bryta ögonkontakten.
Det är som att han hör Esra, men låtsas som att hon inte står precis bredvid mig. Esra som annars är så van vid uppmärksamhet från killar tittar irriterat på honom, men han fortsätter att låtsas vidare och tittar bara på mig.

Dem sekunderna han tittar på mig känns som en evighet. Det är så många tankar som snurrar omkring i min hjärna just nu. Jag måste se ut som en idiot just nu, tänker jag bland alla andra tankar.

- Mm, hon hälsar tack, men vi måste som sagt dra nu, säger hon bestämt och drar med mig till klassrummet.
- Esra vad håller du på med!? Frågar jag.
- Vaddå? Jag räddade ju dig du bara stog där som ett frågetecken. Skit i honom nu. För nu ska du fiiiiiiras, säger hon i en sjungande melodi.

I klassrummet möts jag av klassen och min mentor Kristina. Dem har placerat en prinsesstårta på min bänk. Alla sjunger för mig, och vi får fika en stund och bara ha det mysigt.

- Ni är så snälla, det här hade ni inte behövt göra, säger jag lite tyst och skäms.

Jag tycker inte om att stå i rampljuset, det har aldrig varit min grej. Jag är nog mer av en ensamvarg när jag tänker efter.

Under dagen kan jag inte låta bli att tänka på mötet med Abbas. Hur kunde jag inte svara när han grattade mig? Jag skäms när jag tänker på det. Jag känner inte Abbas, men han är annorlunda. Det känner jag. Jag har aldrig sett honom utanför skolan, och att jag aldrig sett honom hänga på torget är ett stort plus. Varför analyserar jag hans existens förresten? Killen grattade mig på min födelsedag och jag kör redan en bakgrundskoll på honom. Lugna dig Rima. Jag ska alltid överanalysera allt. Han var trevlig, det är inget mer med det.

När jag kommer hem från skolan vilar jag en stund. När jag vaknar upp hör jag att Esra och Nathalie står ute i köket och pratar med mamma.

- Prinsessan är vaken! Klä på dig på en gång, vi ska kidnappa dig! Säger Esra glatt så som bara hon kan.
- Jag försökte stoppa henne, jag lovar. Jag vet att du bara ville ta det lugnt i år, säger Nathalie.
- Ähh, ta det lugnt kan vi göra när vi är gamlingar, nu ska vi ha kul! Ta på dig din röda klänning från gina, den med vilanger du vet? Fortsätter Esra.

När Esra säger gamlingar kommer jag och tänka på Rune. Jag undrar hur han hade analyserat mötet med Abbas. Han som alltid skryter om sina tjejer. Han måste veta om det betydde något. Jag tittar på Nathalie och suckar, sedan går jag och byter om.

Mamma ropar att jag inte ska vara ute länge. Jag svarar att tjejerna skjutsar hem mig och att jag kommer hem senast 12. Hon mumlar något om att hon är för snäll som låter mig vara ute sent och att hon var tvungen att vara hemma vid 7 när hon var tonåring i Syrien.

I bilen frågar jag vart vi är på väg.

- Alltså, vi vet att du inte vill bli firad. Och det har vi respekterat. Vi är på väg till en fest, men inte för dig. Säger Esra. Du vet Jasmine från sp3b? Hennes föräldrar är bortresta och hon har värsta hemmafesten ikväll. Alla kommer vara där, fortsätter hon.
- Kommer det killar? Frågar jag.
- Du kan säga, att du inte visste att det skulle vara killar där. Då kan dem inte bli sura på dig, säger Nathalie och kollar bak på mig som sitter i baksätet.

När vi kommer fram har dem helt rätt. Det är verkligen värsta festen, i det största huset jag sett. Hela skolan + folk som jag aldrig sett förut är där känns det som. Folk grattar mig på väg in och jag kramar om minst 20 personer. Jag tittar mig omkring, wow, det här huset är verkligen magiskt. Ryktena stämmer. Jasmine är rik. Eller, hennes föräldrar är rika. Vi trodde alltid att hon ljög när hon berättade att båda hennes föräldrar var piloter och att dem träffades på en resa till Bali. Det lät för bra för att vara sant. I guess not.

Vi dansar, har kul och står med resten av tjejerna i klassen och snackar om allt möjligt. Jag går ifrån en stund för att hitta en toalett. Då får jag syn på Yakob. FAN. Jag vill inte att han ska följa mig hem, där jag kommer mötas av en missnöjd mamma och en ännu mer missnöjd Issam. Vänder mig snabbt om igen och försöker hitta utgången. Huset är så stort, jag minns inte från vilket håll jag kom in. Jag letar efter vilken utgång som helst egentligen och hittar grovingången. Öppnar snabbt upp dörren och snubblar över listen, ut på en gräsmatta.

- Jävla skit! Skriker jag argt.
Jag är så klumpig, och olycksdrabbad.

- Det här får inte bli en vana, att jag hittar dig såhär, säger den där rösten igen.
Jag vänder mig snabbt om från magen till sittandes, fortfarande på gräsmattan. Där står såklart Abbas. Han håller i en cigarett och tar ett bloss. Jag ställer mig upp och borstar bort gräset frpn min klänning.

- Det är såklart typiskt att vi ses igen såhär, för andra gången på en dag. Sånt här händer bara mig. Jag är så klumpig, svarar jag.
- Jag tycker det är gulligt, att du är klumpig, säger han och ler.

Okej, jag är ingen mästare på det här med killar men det där måste väl betyda någonting? Jag är så dålig på att ta emot komplimanger och känner att jag börjar förvandlas till en tomat i ansiktet.

- Jag hann aldrig tacka dig för att du grattade mig tidigare, säger jag och försöker byta ämne.
- Tänker du göra det då? Frågar han.
- Aah, han är rolig, svarar jag lite flörtigt.

Han svarar inte, men ler och tittar på mig sådär som han gjorde tidigare.

Vänta nu. Varför flörtar jag, på en fest där det kryllar av killar och min brorsa är här och kan i vilken sekund som helst komma på mig. Jag kommer på mig själv, och bestämmer för att jag verkligen inte kan vara kvar även om jag vill.

- Jag måste gå nu, det här var trevligt, säger jag lite stressat.
- Hur kommer du hem? Frågar han.
- En vän plockar upp mig, ljuger jag. Hon är precis runt hörnet. Ännu en lögn.

Vita lögner, jag kan inte riskera att någon ser oss tillsammans, jag försöker ju ta mig ur skiten och inte hamna i ett annat drama.

- Och du förresten, cigg är äckligt! Ropar jag, innan jag skyndar mig tillbaka hem.
- Okej chefen, ropar han glatt tillbaka.

På väg hem känner jag ett glädjerus. Jag kunde inte bry mig mindre om att jag hade slagit upp mitt knä och att det blödde. Promenaden hem tar en timme. Det gör mig inget. Det är fortfarande ljust ute och jag lyssnar på musik under tiden jag går.

Mamma undrar varför jag är en timme tidig när jag kommer hem.

- Jag fick mensvärk, orkade inte vara kvar med tjejerna.
- Gå in och lögg dig så fixar jag en kopp te till dig. Gå försiktigt in till rummet, jag tror Yakob somnat på din säng, svarar mamma.

Fan. Fan. Fan. Han såg mig. Han ligger inte och sover, han väntar på mig. Yakob går aldrig in i mitt rum. Sist han var inne i mitt rum var när han tänkte avslöja för resten av familjen att han sett mig dricka alkohol bakom skolan med tjejerna. Så jag vet att det inte bådar gott. Det är förresten typiskt att han ska komma på mig den allra första gången jag någonsin smakar alkohol. Jag tyckte inte ens det var gott, och dem trodde mig inte såklart. Mamma började gråta och började ifrågasätta sig själv som mamma och frågade mig vad hon gjort för fel.

Så himla dramatisk, typiskt blattemorsor.

Jag kommer in på rummet. Där ligger han och kollar i sin telefon.

- Sho vad gör du här, frågar jag och leker dum.
- Har du haft kul ikväll? Frågar han.
- Jo det var en lugn kväll, försöker jag.
- Rima, ljug inte för mig. Jag såg ju dig. Du vände dig om och sprang när du såg mig, svarar han lugnt.
- Okej, aa men hämta dem då, säger jag och känner hur mitt tålamod börjar ta slut.

Låt honom berätta för mamma och Issam. Jag ska bara stänga av när utskällningen kommer.

- Jag kommer inte säga till dem. Du fyller år, och jag hoppas att du haft kul ikväll. Men ljug inte nästa gång, säger han. Vet du Rima, ibland önskar jag att de va annorlunda för dig, fortsätter han.

Va? Anar jag ett erkännande, att han tycker det är fel att dem är så stränga mot mig? Jag är i chock. Hela samtalet, att han inte tänker tjalla på mig, och att han verkar ångerfull över hur han behandlat mig gör att jag inte får fram ett ord.

- Grattis igen, säger han och pussar mig på pannan.

Sedan går han ut från rummet.

Helt klart min nya favorit i familjen. Nallebjörnen Yakob.

Resten av helgen är lugn och jag hänger mest med mamma.

På måndagen könner jag mig glad, jag möts av Nathalie i entrén.

- Hej! Vi letade efter dig i fredags. Vart försvann du? Frågar hon.
- Asså, jag fick syn på Yakob och var tvungen att rymma. Pallade inte, svarar jag ärligt.
- Nej vad synd, vi såg inte honom? Fan att han förstörde din födelsedag, säger hon lägger armen runt min axel.
- Nej men jag hade jättekul, tack det behövde jag, svarar jag och tänker på stunden jag fick med Abbas.

När jag kommer fram till mitt skåp ser jag att någon klistrat fast en post it, och att något sticker ut från skåpet.

”Cigg är äckligt :)”, står det på den gula lappen. Från öppningen hänger en cigg, som är formad till en blomma. Det går inte att missa mitt leende. Jag stoppar snabbt ner lappen i fickan och tar blomcigaretten och stoppar in den i min mattebok.

På väg hem från skolan plockar jag upp lappen från min ficka och kollar på hans handstil. Vilken gullig handstil han har. När jag går med lappen i handen ser jag från ljuset att det finns mer text på baksidan.

”Bakom ringarens dagis, kl 18”, står det.










Gillar

Kommentarer

Safi ,
Wow! Man vill bara läsa mer. Grymt Wafilistus! Haha kommer ihåg när du brukade rulla mina cigg till blommor sådär när man var 14-15 år haha
www.safiis.blogg.se