Sträckan som ger mig ångest

Platsen som ger mig ångest varje dag

Det finns en plats på väg till jobbet som ger mig ångest varje gång jag går där. I hopp om att det ska gå över fort brukar jag lyssna på musik samtidigt, gå med raska steg och ibland springa över. Allt för att slippa ångesten.

Om jag ska utvärdera mitt beteende såhär i efterhand så är det fel att göra så, att springa över i hopp om att ångesten ska försvinna. Att över huvudtaget försöka trolla bort ångesten är inte the way to go när man lider av ångest. Bäst är egentligen att hantera känslorna som uppstår när jag går där. Jag talar såklart om bron över till busshållsplatsen. Ända sedan jag fick ångest har jag utvecklat en höjdskräck.

Det upptäckte jag när jag var på 124:e våningen på Burj Khalifa i Dubai. Kroppen frös till och yrseln jag fick kändes som en enda lång karusell. Jag sprang till hissen och sa till en som jobbade där att jag inte kunde andas. Hon åkte snabbt ner med mig och frågade om jag behövde ambulans, men jag visste att det var paniken och tackade för hjälpen. Väl där nere ringde jag min syster och grät ihjäl mig för att jag var så rädd, känslorna var så intensiva, men så fort toppen av panikattacken klingat av kändes det genast bättre. Jag var helt slut. Det var 800 kr som jag spenderade helt i onödan if you ask me hehe, en minut i Burj Khalifa innan en panikattack kom och stole the show.

Men om vi går tillbaka till just höjdskräcken så är det tydligen en vanlig rädsla att utveckla. Jag har kommit på att den hänger ihop med yrseln, för varje gång jag går där känns det som att marken gungar och bilden jag ser blir vinglig. Det hjälper inte heller att det är en bilväg precis till vänster om mig och jag tänker alltid på om jag råkar tappa balansen och ramla mot bilvägen. Mina katastroftankar är snabba att dyka upp och jag jobbar vidare med just höjden (bland annat) hos min psykolog. En bra sak är att jag ändå exponerar mig för det jag är rädd för. Med tiden kommer rädlsan att släppa det vet jag, nu har det pågått i nästan fem månader men det är sådant jag räknat med. En rädsla går tyvärr inte att trolla bort men jag håller tummarna på att hjärnan ska bygga upp ett litet säkerhetsminne, med det menar jag att om hjärnan "antecknar" att inget farligt händer när jag går över bron så kommer sträckan med tiden bli mindre läskig. Man behöver bara lagra en period av att göra det som är läskigt. Därför är det så bra med exponering, även fast jag tyckte det var det värsta som fanns förut, men det var för att jag var rädd.

Så himla märkligt hur man ser på saker och ting, när vi flyttade till Lindbacken tyckte jag det var vackert att man kunde se en så lång bilväg från bron. Det var när jag satt i bilen med H som är min trygghet. När jag sen skulle gå över bron själv så förändrades den bilden. Gaaah. The mind, om jag bara kunde kontrollera dig precis som jag ville. Då hade vi tagit över världens tillsammans. Men du insisterar på att vara trotsig. Stupid amazing brain.


Gillar

Kommentarer