Panikångest from hell

Just nu sitter jag vid köksbordet och bloggar från datorn, det var längesen. Nu när Nouw har en app har det varit smidigast att blogga via telefonen. Just nu ligger A och sover och jag passar på att äta lite frukost i mitt nya porslin från Rörstrand. Frukost blir så mycket roligare nu känner jag. Okej nog om mitt porslin, innan jag blir en sådan där galen tant som bara babblar om sånt.



Jag får rätt ofta meddelanden från tjejer som också har panikångest, hälsoångest och allmän ångest. Mitt mål med den här bloggen förutom att attackera era liv med söta bilder på min bebis och mat är såklart att hjälpa andra med ångestproblematik. Det är så viktigt att tala om när man mår dåligt, att inte skämmas, att söka hjälp och att våga. Ibland brukade jag tänka att jag måste vara galen, jag kunde inte acceptera att det ¨bara¨ var ångest. Med en hjärna som gärna katastroftänker mycket och ofta tänkte jag att det måste vara cancer i hjärnan. Varför var jag annars så yr och förvirrad? Skakig, kunde inte få fram ord ibland när jag försökte förklara vad som var fel. Sedan var det såklart det med andningen, när det kändes som att jag kvävdes, ja då trodde jag att jag höll på att få en hjärtattack eller en propp i lungan. Det var verkligen så hemskt. Jag vågade inte somna om nätterna för att jag trodde att jag skulle dö och när jag sedan vaknade på morgonen tänkte jag åh nej, jag överlevde. En del av mig ville bara att det skulle vara över, samtidigt som min största rädsla var att dö. I nästan två hela år när jag var som mest hysterisk och levde i förnekelse, försökte jag undvika att dö. Jag trodde att om jag skulle kolla min puls 50 gånger om dagen, och observera kroppens signaler att jag skulle kunna veta när det var något allvarligt på gång. Det jag borde ha vetat var att kroppens egna ''larm'' inte fungerade som det skulle, och jag fick paniksymptom flera gånger om dagen, som jag misstog för tecken på att jag skulle dö.

Det går inte att bli av med sin ångest på egen hand, det ska du som känner igen dig veta. Möjligtvis om du har en lindrig form av ångest, men inte om det tar över den största delen av din dag och du redan börjat med säkerhetsbeteenden för att undvika ångesten. Du behöver hjälp, och det går att få. Både i terapiform som samtalsterapi och KBT men även mediciner. Jag åkte in till akutmottagningen 7 dagar irad, och trodde att jag skulle dö av mina panikkänslor. Till slut skickade dem mig till psykakuten när dem hade kommit fram till att det inte var något fel på mig fysiskt. Därifrån skickades en remiss till Unga Vuxna och jag fick börja med samtalsterapi då jag intr var mottaglig för KBT då jag var för hysterisk. Det enda jag gjorde var att gråta den timmen jag var hos psykologen. Jag upprepade flera gånger att ingen trodde på mig, att jag verkligen var på väg att dö osv. Min psykolog var så bra, hon lyssnade mest i början, och sedan försökte hon lugna mig med argument som att detta har hänt minst 100 gånger och jag har fortfarande inte dött, vi sökte tillsammans upp symptom på ångest, och jag fick läsa högt vad det kan göra med en. Allt som vi läste om stämde verkligen in på mig. Då, efter några månader fick jag träffa en annan psykolog som var KBT terapeut. Där började grovarbetet. Att försöka lära om hjärnan och ändra på tankarna. Det var jättetufft, speciellt i början, men sakta men säkert började det bita på mig. Alla tankar som jag fick började jag ifrågasätta, jag kallade dem spontana onda tankarna för Cruella. Så fort det kom en ond tanke tänkte jag, nu är det Cruella som är igång igen, det här är inte på riktigt och det hon säger behöver inte vara sant.

Att söka hjälp är absolut inget att skämmas för, man gör sig själv en sådan tjänst genom att söka hjälp tidigt till och med. Så slipper man bära på allt själv. Jag fick hjälp rätt tidigt, och ändå tog det flera år för mig att sluta kolla min puls. Så man behöver liksom ta tag i det så fort som möjligt. Bli av med din ångest vet jag inte om du någonsin kommer bli. Men med hjälp kommer man till en punkt där man kan hantera ångesten och inte låta den begränsa och ta över dig på ett helt annat sätt.

Min absolut värsta panikattack jag varit med om tänker jag dela med mig av nästa vecka, det är kanske den sjukaste händelsen i mitt liv. Då var det den värsta attacken jag någonsin haft. Idag skrattar jag åt det, för egentligen är det rätt roligt nu när jag kan se allt klart. Stackars H haha, han är den roligaste biten av berättelsen, det vill ni inte missa. Nu har min största motivation i livet vaknat, han står såhär och kollar på mig med sina stora vackra ögon, so I gotta go!



Kram på er!

Gillar

Kommentarer

Susan
Susan,
Wow! Tack för att du delar med dig. Så viktigt ämne att belysa. Jag blir så himla inspirerad och glad när jag läser detta. Det finns verkligen hjälp att få ❤️
WafaWafai
WafaWafai,
Blit då glad över att du känner så! Tusen tack fina! ❤️
nouw.com/wafawafai
IP: 82.99.3.229