Mina förlossningsskador

Förlossningsskador, något jag knappt tänkte på förut. Nu är det en del av min vardag och och jag vet inte om jag någonsin kommer bli helt återställd.

En del av mig skäms. Jag vet inte varför men jag har en skam känsla. Var väldigt osäker på om jag ville skriva det här inlägget, men jag vet att det hjälper andra att skriva om det och jag vet att ni är många som lider i tystnad. Tycker att man har något sorts ansvar när man kan påverka, att försöka hjälpa andra, speciellt när det kommer till smärta. Både fysisk och psykisk. Man behöver oftast inte hjälp och stöd när man är lycklig, det är ju ett trevligt tillstånd. Men när man upplever smärta eller är sjuk har man egentligen bara en önskan, att bli bra igen. Då spelar pengar, materiella ting och annat ingen roll.

Jag har haft två sådana perioder i mitt liv. När jag var psykiskt sjuk, och med mina förlossningsskador.

När jag krystade ihjäl mig i slutet av min förlossning gjorde jag egentligen helt fel, jag väntade inte in, tog inga pauser eller direktiv från barnmorskorna. Jag ville bara att han skulle ut. Tryckte så mycket så jag fick bristningar. Inre, yttre och hela vägen. Det gjorde fruktansvärt ont men det fanns ett område till som var tusen gånger värre. Ändtarmen. På grund av trycket hade den spruckit. Det visste jag inte då. Det fick jag veta 6 månader senare.

Jag visste att något var fel, det visste jag redan första gången jag försökte gå på toa efter förlossningen. Det var hemskt. Samtidigt så mådde Adam dåligt också så mitt fokus var på honom hela tiden. Jag försökte strunta i smärtan men det gick inte till slut. Varje toalettbesök var en mardröm och jag grät varenda gång. Rädslan innan, smärtan under och efter toalettbesöket var något jag fruktade varje dag. Ibland låg jag i fosterställning och grät för att det gjorde så ont. Flera gånger fick H komma hem från jobbet för att se efter A för att det gjorde så ont att jag trodde jag skulle svimma av smärtan.

Jag åkte in till akuten flera gånger och fick olika saker rekommenderat. Alla skrev ut samma mediciner. Lavemang och smärtlidrande kräm. Förklarade att jag testat dessa och att det inte hjälpte mot smärtan. Det gjorde lika ont ändå. Det fanns också ett till problem, och det var att mina stygn hade gått upp. Så varje gång jag åkte in trodde läkarna att smärtan kom från att stygnen hade gått upp och såret därifrån. Jag blev också förvirrad själv och undrade verkligen vart smärtan var. Hela området gjorde ont. Så är det ju med smärta, den sprider sig verkligen så det var jättesvårt att veta exakt vartifrån den kom. Släppte ändå inte tanken om ändtarmen, fick då höra att ändtarmen inte var deras område och fick en remiss till kirurgiavdelningen i Enköping. Väntetiden var 3 månader.

Under dessa tre månader utvecklade jag olika tekniker för hur jag skulle göra när det var dags att gå på toaletten, förberedde mig själv mentalt att smärtan kommer och det måste ske vare sig jag vill det eller inte. Gick inte ut hemifrån om inte jag hade gått på toaletten och ett toalettbesök tog minst 20-30 minuter för att jag kämpade och avbröt så många gånger under processen.

När jag väl fick tiden var jag så rädd över att dem skulle föra in något i ändtarmen och förvärra skadan så jag avbokade tiden. Men problemen kvarstod och efter ett par veckor ringde jag och förklarade hur situationen låg till och fick en ny tid bara några dagar senare.

Jag var så rädd när jag kom in till läkarens undersökningsrum. Dem förde in en kamera i ändtarmen för att se hur det såg ut på insidan. Då visade det sig att ändtarmen fortfarande var sprucken (detta var ca 6 månader efter förlossningen) och att den hade försökt läka sig själv flera gånger men inte lyckats så den hade bildat en bula där sprickan var. Läkaren förklarade också att muskeln i analen hade fått kramp och att man var tvungen att bryta det för att sprickan ska kunna läka ordentligt. Där och då var det första gången jag fick höra att min ändtarm hade spruckit. Jag hade bara gått runt med egna teorier och försökt klura ut med läkarna på akuten vad det kunde vara. Det kändes konstigt men också bra att få veta vad problemet var. Jag har fått salvor och mediciner som jag är väldigt tacksam för. Om smärtan som värst var en 12:a av 10, så är smärtan en 3:a nu. Så, jag är väldigt nöjd med det även om jag längtar till att få vara helt smärtfri. Men nu kan jag gå ut som vanligt och är inte alls lika begränsad som jag var då. Mina toalettbesök består inte av mental träning och förberedelser längre.

Jag hoppas verkligen att, om du som läser eller någon annan du känner lider av en förlossningsskada, tar det på allvar och söker hjälp. Med egen erfarenhet kan jag säga att det blir värre ju längre tid man går runt och har ont utan att få hjälp.

Även om A är det bästa som hänt mig så vet jag inte om jag vill ha fler barn. Just nu känns det som att jag inte vill det. Folk säger att man glömmer smärtan efter ett tag, men jag tror att dem menar smärtan från förlossningen. Förlossningsskador var absolut inget jag räknat med eller tänkt att jag kommer få uppleva. En sak vet jag i alla fall helt säkert. Det blir aldrig någonsin en till vaginal förlossning för mig.

Gillar

Kommentarer