Min svaghet

Hallå alla fina,

Jag har haft panikångest i åtta år nu. Man skulle lätt kunna säga att jag är en helt annan person idag än den jag var innan min ångest. Det var som att man levde i en bubbla förut, helt ovetandes om vad riktigt lidande är. Jag jobbar ständgit med att förbättra mig själv och nu har det blivit dags att söka hjälp igen då jag upptäckt att ångesten kommer i vägen många gånger. Den största grejen som jag skulle vilja de förbättras är mitt tålamod.

För ett par dagar sedan åkte vi med bilen full av kartonger som skulle slängas. Jag satt ihopkrupen i baksätet med A bredvid mig i sin stol. Det var trångt och varmt, och plötsligt kände jag hur det blev svårt att andas. Som att någon höll för min mun och näsa samtidigt. Under tiden pratar H med mig och A drar i mitt hår. Då kom den, attacken. Yrseln, hjärtklappningarna och skakningarna. Det var riktigt jobbigt, det kändes som att bilresan aldrig tog slut. När jag har panik är jag väldigt kort, med en tendens att låta otrevlig, och oftast är det H som får ta del av den här sidan av mig. Ibland tycker jag synd om honom, det är verkligen inte meningen, men alla vi som lider av panikångest kan nog intyga att det är svårt att kontrollera rädslan och obehaget som följer med en panikattack.

När vi väl val framme och jag öppnade upp bildörren var det som att jag fick komma upp på ytan igen från att ha varit under vatten. Jag tog långa, djupa andetag och tackade Gud för att attacken var över. Jag överlevde.


Gillar

Kommentarer