Min absolut värsta panikattack

Jag lovade er att skriva om min värsta panikattack den här veckan, så here we go! Det här kan vara bland det sjukaste jag varit med om.

Det var i början när jag hade drabbats av panikångest. Jag hade så många panikattacker om dagen där jag var helt hysterisk, det kunde till och med hända i sömnen, som men den här gången.

Jag låg och sov och vaknade mitt i natten kl 04:00 på en lördag. Det var sommar. Jag vaknade mitt i panikattacken och hann inte tänka efter eller fatta vart jag var. Jag börjar skrika på en gång att jag kommer dö, H ligger och sover bredvid mig och vänder sig om helt chockad. Han förstår inte vad det är som händer inom mig och säger, du drömmer kom och lägg dig ner igen. Men jag var helt hysterisk. Jag var så chockad över att det hände såhär från ingenstans mitt under sömnen så jag var fullt upptagen med att kolla pulsen, försöka hitta kläder att ta på sig och skrika åt H att han måste tro på mig och att det är nu det händer, jag kommer att dö. Så kändes det. Han kommer upp ur sängen och försöker krama om mig och lugna ner mig men det är omöjligt, istället blir jag ännu mer hysterisk och säger att han kommer ångra att han inte tar mig på allvar när jag är död. Jag ser att han ser så förvirrad och ledsen ut och jag känner att jag inte har tid att förklara mer. Jag springer till garderoben. Tar på mig pyjamas och springer ut hemifrån. Jag var så yr av all hyperventilering, kroppen skakade och det stack till i fingrarna, under armarna och fötterna. Det gjorde så ont. Hela kroppen gjorde ont. Det kändes som att min bröstkorg skulle explodera.

”Jag ska inte dö nu, jag kan inte dö nu” mumlade jag för mig själv nedanför porten. Jag ville till akutmottagningen, jag ville bli räddad. Så jag ringde två taxibolag som svarade att det kommer dröja 20 minuter innan dem kan köra mig till akuten. Vid det här laget är jag mitt uppe i panikattacken och tänker inte alls klart. Jag kommer inte hinna säger jag och lägger på. Jag börjar springa. Allt vad jag kan och så fort som jag bara kunde. I pyjamas och kl 04:00 på natten. Folk är på väg hem från krogen och pekar och skrattar åt och på mig. Jag kunde inte bry mig mindre, jag var så upptagen med att försöka rädda mitt liv trodde jag.

Springandet gjorde såklart att jag fick ännu mer hjärtklappningar och panik och jag känner att jag måste stanna upp och läsa lite koran innan jag dör. Jag gör det, sen ringer jag 112. Jag skriker att jag kommer dö och att jag inte kan andas. Hon försöker förstå vad det är som hänt och om jag är skadad. Jag tycker det går för långsamt och blir oerhört frustrerad så jag börjar gråta hysteriskt och det går inte längre att höra vad jag försöker säga. Allt gör ont, jag är yr och svimfärdig, ute på gatan och där och då gav jag upp och fortsatte bara att gråta. Jag kunde inte ens se vart jag var för att ögonen var så fyllda av tårar. Jag tänkte på mamma, pappa, på H och på resten av min familj. I andra sidan får jag frågor som blöder du, är du skadad, vart är du och är du själv. Det enda jag svarar är jag dör nu. Och efter en stund började toppen på panikattacken klinga av. Jag andas inte lika häftgt och säger att jag tror att jag håller på få en hjärtattack. Då svarar hon. Vi har pratat i telefon en stund nu, och jag tror att det du upplever är en stark panikattack, jag skulle kunna skicka en ambulans till dig nu, men det skulle ta en liten stund, vill du det?

Det här är en person som inte vet vem jag är, har inte läst mina journaler och jag har inte berättat att jag lider av detta. Hon måste ha rätt, jag har ju inte dött än. Kände mig övertygad och trodde på henne. Hon fortsatte att prata med mig en stund i telefonen tills det kändes okej att gå tillbaka hem. I dörren möttes jag av en orolig H som inte hade sett åt vilket håll jag hade börjat springa. Han hade ringt mig flera gånger utan att jag svarat och visste inte vart han skulle börja leta efter mig. Jag grät bara när jag fick syn på honom i dörren. Jag var trött, ledsen och besegrad. Ångesten hade lurat mig ännu en gång. Det kändes som att jag var en börda för H och min familj. Jag kom in och vi kramades en stund. Sedan låg jag och grät i hans famn till jag somnade.

Ångest drabbar alla och jag är SÅ tacksam för H och min familj. Jag hade aldrig klarat det utan dem. Dem har varit med om mycket med mig. Jag älskar er, världens bästa och mest stöttande familj.

Gillar

Kommentarer