Förlossningsberättelse del 3

När jag ser paniken känner jag bara att jag vill få ut honom så snabbt som möjligt, jag försöker trycka ihjäl mig men inget händer och jag känner hur jag bara förvandlas till en lejonmamma som vill skydda sin lilla unge. Under tiden som jag skriker försöker jag också känna efter om det kommer någon liten värk eller bara början på en så att jag kan trycka. Då kommer det, jag börjar få en värk och väntar inte in den helt utan trycker en sista gång allt vad jag har och då kommer han. På grund av smärtan, så tror jag att jag håller på att dö och blir helt hysterisk. Jag tänkte att jag hade räddat Adam men att det nu var något fel på mig.

Jag får syn på golvet som är täckt av mitt blod och börjar skrika att jag kommer att dö, i bakgrunden hör jag ingen bebis skrika och när han väl börjadde låta så blev jag helt knäpptyst, från att ha varit hysterisk sekunderna innan. Varför gråter han inte som en normal bebis? Minns jag att jag tänkte. Adam hade svårt att andas och fick tillsammans med Houssein gå till intensiven för att vårdas. Just i den stunden blev jag så arg på mig själv för att jag hade fått en panikattack. Jag hann ju inte ens träffa Adam, eller bära honom. Jag hann bara skrika att jag ville vara ifred och att jag skulle dö, som jag då ångrade djupt.

Timmarna som jag spenderade ifrån min nya lilla familj var så långa och jobbiga, jag blev sydd i två hela timmar efter förlossningen och efter det fick jag vänta ytterligare 4-5 timmar innan jag fick träffa Adam och H. Hela tiden grät jag och hade svårt att andas. Ångesten var så stark. Mamma låg bredvid mig och försökte trösta mig hela den tiden. Hon är verkligen världens bästa och finaste mamma.

Mina förlossningsskador lider jag fortfarande av idag, men det kan vi ta i ett annat inlägg.

När vi äntligen fick komma till intensiven och jag fick syn på honom så blev jag förälskad vid det första ögonkastet. Han var det vackraste jag sett. Vårat lilla kärleksbarn. Äntligen var han här. Det visade sig att Adam svalt fostervatten och hade därför svårt att andas, han hade blödningar i skallen och på väg ut bröt han sitt nyckelben. Så den första tiden var väldigt jobbig för oss. Hela upplevlsen med förlossningen och allt som hände efter det känns så overkligt. Det är så skönt att den värsta tiden är över. När jag tänker tillbaka på den tiden blir jag ledsen över att vi inte fick den starten vi ville med honom. Han grät konstant av smärta den första månaden, och vi kände oss så hjälplösa, jag ville bara hjälpa honom. Tack gode gud, att det bara är ett minne som ligger i det förflutna nu. Nu har vi världens snällaste, gladaste lilla pojke som förgyller våra liv och för det är vi väldigt tacksamma.

Till min lilla Adam: Jag hade gjort om detta, alla dagar i resten av mitt liv om det innebar att det var just dig som jag skulle få uppleva. Mitt älskade lilla barn. Du är meningen med mitt liv.


Gillar

Kommentarer

Midia
,
shit vad traumatiskt, men vilken lejonmamma du är! ❤️ Berätta gärna om förlossningsskadorna, hur du känner inför ännu en förlossning i framtiden och hur Hussein hanterat förlossningen. Är han också traumatiserad? Var det som han trodde att det skulle vara osv? Kram
WafaWafai
WafaWafai,
Tack snälla fina Midia! Absolut, ska svara på alla dem frågorna i massor med inlägg ❤️❤️❤️
nouw.com/wafawafai