Förlossningsberättelse del 1

Ni vet när man hör andra kvinnor säga ”Ååh, min förlossning var så vacker”!? Det här är ingen sådan berättelse..

Jag och H satt en kväll och kollade på tv, när jag kände en mensvärk som inte ville ge med sig. Jag tänkte att min kropp säkert lurades så jag sa till H att gå in att lägga sig, men att något kunde vara på gång. Jag låg i soffan och vred och vände på mig från 23:00 till 02:00 och kände, nej nu klarar jag inte mer, så vi åkte in till förlossningen.

Jag hade tidigare haft kontakt med auroramottagningen på Akademiska sjukhuset. Det är en mottagning för kvinnor som är rädda eller känner sig oroliga för förlossning. Jag var livrädd för att föda barn, och att träffa någon innan och prata om det var väldigt skönt. Jag var mest orolig över hur det skulle vara att föda barn och uppleva smärta när man redan lider av panik- och hälsoångest. Jag trodde inte att det skulle gå.

I alla fall. När vi väl kom in visade det sig att jag var öppen två cm och pga att jag var så himla rädd fick vi vara kvar. Jag trodde det hela skulle vara över snart och var jätteglad över att höra att det var öppet två cm. Min kropp hade lurat mig så många gånger innan. Jag hade bestämt mig för att inte ta epidural. Lustgasen skulle vara min bästa vän. Jag hade testat den tidigare på aurora och visste hur den fungerade, det gällde liksom att pricka in rätt när man kände en värk i början och börja använda den redan då för att få full effekt när värken var på sin topp. Jag har en bild på mina anteckningar, där jag hade skrivit ner hur jag ville att förlossningen skulle gå till.

Hahaha alltså none of the above happened ska ni veta. Jag ville bada men det var upptaget så jag fick duscha istället, det var skönt ett tag men övergick sedan till ett illamående som gjorde att jag började kräkas.

Lustgasen hade jag dock. Den gillade jag. Efter många timmar kom en bm och skulle kolla hur många cm jag var öppen. ”Jo men det kan väl vara en 2,5-3cm” Där och då brast det för mig och all mental träning som jag tränat på inför förlossningen blev som bortglömt. Jag hade verkligen försökt kontrollera smärtan, tankarna, mig själv och allt som hände i min kropp, men att få höra att basically inget hänt på 9 timmar kändes det som att jag släppte på allt och blev galen. Fick världens panikattack och flera personer kom in i rummet och försökte lugna ner mig. Men jag tyckte att något mer borde ha hänt med tanke på hir lång tid det hade gått, vi snackar nada på 7-8 timmar, det var världens besvikelse för mig. Pga min panik så bestämde en läkare att jag skulle sättas igång.

Bjussar på den här sjuka selfien, vad gör Dalila på min förlossning undrar ni!? Och hur gick det sen? I veckan får ni läsa min förlossningsberättelse del 2. Stay tuned.

Gillar

Kommentarer