Exponering

Exponering, ett viktigt moment i din behandling av panik- och hälsoångest.

När jag drabbades av detta utvecklade jag massor med säkerhetsbeteenden och började undvika allt jag tyckte var läskigt, i hopp om att det skulle försvinna. Men det förvärrade bara saken. Jag fick fler attacker och slutade gå ut. Jag var rädd för att vara ute i stora folkmassor och i stora stängda platser, typ köpcentrum. Jag slutade åka buss i över ett år för att jag tänkte att jag skulle kvävas där inne och att ingen skulle kunna rädda mig. Jag gjorde allt för att undvika döden, och någonstans djupt inne i min hjärna började jag blanda ihop normala saker som att gå på tialetten själv till att jag skulle fastna där inne och dö. Det var en enda stor soppa i mitt huvud.

Tillsammans med min favoritpsykolog (har haft 3 st sammanlagt) jobbade vi mycket med att exponera mig för det jag tycker är läskigt.

Vi började med bussen, för det begränsade mig rätt mycket, jag kunde inte åka någonstans själv. Det kunde börja med att vi till exempel bara satt vid en busshållsplats. Bussarna kunde bara köra förbi en efter en och jag satt där och kollade på dem när dem passerade en efter en.

Sedan åkte vi till en bussterminal, hon ordnade så vi kunde sitta i dem när dem var tomma, det var massor av bussar överallt. Och jag fick känna hur det var att sitta i en buss igen, fast utan alla andra.

Slutligen var det dags att åka en station med en buss. Det var läskigt. Men gång på gång och med hjälp av min psykolog och mamma ökade sträckan som jag åkte och till slut gick det. Jag känner fortfarande ett litet obehag varje gång jag kliver på en buss, men det går alldeles itmärkt att färdas på det sättet nu, det är jag glad för.

Har ni hållt på med exponering!?


Gillar

Kommentarer