Att dejta som arab

Hallå alla fina!

Jag fick en kommentar på bloggen som jag tänkte besvara i detta inlägg. Fortsätt skicka in frågor, jag försöker svara så gott jag kan!



Hej!

Jag förstår precis vad du menar. Det är inte alltid lätt och ibland inte ens aktuellt att dejta som (nu utgår jag från mig) arab. Jag växte upp med stränga föräldrar och att träffa killar var förbjudet.

Jag minns en gång när jag gick i Valsätraskolan i nian. Jag var 13 eller 14 år kan inte minnas riktigt. Jag var så kär i en kille och jag visste att jag aldrig skulle få träffa honom om jag bad mina föräldrar om lov. Jag älskade att gå till skolan den tiden, för det var det enda stället jag kunde träffa honom. Jag visste att han tyckte om mig med och det hela kändes så spännande. En dag under jullovet ljög jag och sa att jag skulle hem till en tjejkompis. Istället kom jag överens med den här killen att vi skulle ses på skolans fotbollsplan. Jag hade hjärtklappningar hela vägen dit. Jag var glad för att jag skulle få träffa honom men livrädd för att jag precis hade ljugit för mamma som jag annars ha en så bra relation till. Det kändes jobbigt att behöva ljuga, hon var och är ju min bästa vän. Jag ville bara berätta sanningen.

När jag träffade honom pirrade det i magen och jag glömde bort min lögn ett tag, tills det ringde på min telefon efter ca 30 min. Det var mamma. Den sekunden jag såg hennes namn på skärmen så visste jag, att hon hade kommit på mig. I panik börjar jag mumla ”oh my god hon vet, nej gud, hon vet”. Jag svarar så normalt som jag bara kan och hör min mamma säga ”KOM HEM NU”. Såklart hon visste, FBI Iklas.

”Vi måste gå NU”, säger jag och börjar gå snabbt tillbaka hem. Jag bad honom ta en annan väg hem än mig och hela vägen försökte jag komma på hur hon fått reda på detta. När jag kom hem hörde jag pappa prata med sin vän i telefon så jag visste att hon inte hade sagt något till honom. Han var helt normal och glad som vanligt. Mammat däremot, var inte alls lika glad. Hon bad mig gå in till rummet och där inne fick jag världens utskällning. Någon hade sett oss ute tillsammans, ringt mamma och rent ut sagt tjallat på mig haha. Hon sa att hon inte kunde förstå hur jag kunde ljuga för henne och att hon inte längre litade på mig. Jag blev så ledsen. Och det tog lång tid innan hon började lita på mig igen. Det avståndet mellan oss vill jag aldrig uppleva igen.

Så, med det minnet vill jag komma fram till att jag varit där och förstår hur det är. Efter den gången förstod jag att lögner inte kommer ta mig dit jag vill med mina föräldrar eller i sökandet på den rätta. Jag var ett barn som egentligen bara gick med på att det var så. Men efter det, lovade jag att aldrig ljuga igen och började istället ifrågasätta allt.

Jag diskuterade och argumenterade mycket med mina föräldrar, och genom åren tror jag verkligen att jag kunde ändra på den här bilden som finns kring hur unga tjejer med utländskt påbrå ska uppfostras. I alla fall i vårat hem. Jag tror jag tjatade så mycket på pappa om att jag precis som min storebrorsa också skulle gå ut på krogen när jag var 18 att han blev galen haha. Egentligen var jag inte intresserad av att gå ut och festa, det vara bara grejen att jag inte tänkte acceptera att bli uppfostrad annorlunda bara för att jag var tjej. Pappa sa till slut att jag fick gå ut om jag gick en självförsvarskurs först. Det gjorde jag.

Jag tänker på detta rätt ofta. Vill man som förälder att ens barn inte ska ha någon som helst erfarenhet när det gäller relationer? Eller vill man att ens dotter blir lurad, för att hon inte vet bättre? Intimitet och sex innan giftermål kan jag förstå är ett big nono, jag köper det då jag är troende och för att jag tycker det är fint att vänta med att dela något så personligt som sin kropp och själ med sin man. Vill förtydliga för känsliga moralpoliser att jag inte har något emot folk som tycker annorlunda. 

Anywho, att ha kontakt med någon och ses är bara nyttigt. Man måste skaffa sig erfarenheter för att få lite skinn på näsan och kunna veta vad man vill. För att uppfostra en stark ung tjej måste man prövas och hamna i vissa situationer som man måste klara sig ur på egen hand med sin förmåga att bedöma en situation, avgöra om det är rätt eller fel och kunna stå upp för sig själv. Behöver man hjälp eller råd ska man självklart vända sig till en vuxen eller någon nära. Jag vet i alla fall en sak helt säkert. Om jag någonsin får ett till barn och det är en tjej, ska jag se till att hon inte tar någon skit från någon, vet sitt värde och att hon aldrig ska nöja sig med mindre än hon förtjänar.

Jag vann i alla fall tillbaka mammas tillit och med åren kunde jag berätta om jag tyckte om någon för henne osv. Jag sa också att jag vill träffa min framtida kille på egen hand, utan att någon rekommenderar eller försöker lägga sig i.

När jag träffade H på gymmet och vi började chatta på Facebook när jag var 19 år gammal kände jag mig inte alls tvungen att berätta något innan jag var säker på H. Det tog ungefär 3-4 månader för mig att bli riktigt kär i H. Jag berättade för mamma att det fanns en kille som jag tyckte om men att jag ville fortsätta träffa honom ett tag för att lära känna honom. ”Jag kommer säga att ni bara är vänner om någon frågar mig”, sa hon. Jag visste att detta var nytt för mamma då ”dejta” egentligen är något man gör under förlovningen inom våran kultur. Okej mommydear, whatever floats your boat tänkte jag. Jag tänkte i alla fall aldrig förlova mig med en kille som jag bara känt i 3 månader, det kändes inte rätt. Again, jag är inte emot andra som gör annorlunda men det passar inte mig helt enkelt. Jag kunde inte bry mig mindre om vad andra tyckte, dem viktigaste personerna var mina föräldrar, och med åren hade jag jobbat hårt med att förändra bilden av hur saker och ting ska gå till. Så så länge vi var överens var andra inte viktiga.

Vi träffade i ungefär 9 månader innan jag berättade för min pappa och bröder. 3 månader senare förlovade vi oss. Så, vi träffades i 1 år innan vi förlovade oss. Sedan var vi förlovade i 1 år innan vi gifte oss! 

Mina tips är sammanfattningsvis att försöka ha en öppen dialog med dina föräldrar/släkt. Att ljuga är ingen bra idé då du egentligen jobbar emot det du vill uppnå, att få dem att lita på dig så pass mycket att dem vet att du klarar dig själv i en relation. Förtydliga att du respekterar gränser och vad tillmötesgående. Ibland behöver man ta diskussionen flera gånger. Många av våra föräldrar är uppfostrade i mellanöstern och det är det kan vara främmande för dem att anamma ett annat sätt. Man behöver inte få sin vilja genom i allt. Välj dina strider väl. Jag valde krogen striden haha. Gör inget du inte kan stå för och om du och dina föräldrar är överens så behöver man inte bry sig om vad andra kommer tycka och tänka. 

Kram!

Gillar

Kommentarer